Mökkielämää paratiisisaarella

Minibussimatka Ampanaan kesti tuttuun indonesialaiseen tapaan kauan. Meitä ärsytti ja väsytti, miksi joka tunti pitää pysähtyä ja tehdä jotain??? Kaiken kukkuraksi bussin rengas puhkesi kesken matkan ja "saimme" pitää vielä yhden ylimääräisen tauon. Saavuimme lopulta Marina Cottages nimiseen resortiin, jossa yövyimme. Ampanasta lähtevä laiva kiertää Togeanin saaristoa ja pysähtyy ensin Wakaissa, joka on pieni kylä. Laiva Wakaista Una-Unaan lähtee sunnuntaina, tiistaina ja torstaina. Tämä vaihtelee, eli kannattaa ensin tarkistaa tilanne esim. kysymällä paikallisilta. Meidän oli tarkoitus yöpyä Wakaissa ja lähteä seuraavana aamuna Una -Unaan. Meitä kuitenkin lykästi ja pääsimme yksitysveneellä (heh heh) Una-Unaan jo samana päivänä. Tapasimme myös kolme muuta Sanctumiin matkalla olevaa suomalaista. Heistä kaksi työskentelivät Sanctumissa sukellusopettajina, kolmas oli heidän ystävänsä. Niin kuin kerroimme aiemmassa postauksessa, on Una-Una tulivuorisaari. Viimeisestä tulivuoren purkauksesta on aikaa jo noin kolmekymmentä vuotta, ja saarella asustaa tätä nykyään yli 200 perhettä. Sanctum on saaren ainoa majapaikka, ja sekin on alle vuoden vanha. Sanctumin omistaa suomalainen Emmi ja hänen indonesialainen miehensä Andri.

Ihkuuuuuu!

Nanne nauttii olostaan

Nami nami ruokaa (tarjolla myös leipää, harvinaisuus Indonesiassa)

Pieni kissanpentu, niitä oli Sanctumissa kaksi.

#bintang

Matka kohti Japania alkoi ja Fanny keräsi voimia laivan kannella

Jos olette matkalla Togean Islandseille, niin suosittelemme lämpimästi Sanctumia. Himokesämökkeilijät viihtyvät saarella varmasti. Sanctumin mökit ja mökkien sisustus ovat aitoa suomalaistisainia. Ruoka on hyvää; kalaa, vihanneksia ja riisiä. Saatiin kerran jopa pullaa! Sanctum on rauhallinen ja kaunis majapaikka, jossa voi vaikka maata laiturin päädyssä olevassa riippumatossa ja ihastella merta. Sanctumilla ei toisin sanoen Suomi-ikävä vaivaa. Koska olimme jo käyttäneet melkein koko sukellusbudjettimme ollessamme Kadidirilla, meillä ei ollut varaa sukeltaa Una Unalla niin paljon kuin olisimme halunneet. Pääsimme onneksi tekemään pari sukellusta. Näimme suuria kalaparvia, isoja napoleon-kaloja ja ison rauskun. Sukeltaminen oli ihanaa, kuin akvaariossa olisi uinut. Päivät Una-Unalla kuluivat letkeästi kirjoja lukien ja välillä sukellellen. Lähtöpäivä tuli liian nopeasti. Meidän oli palattava Ampanaan, jotta ehtisimme Luwukin kaupunkiin, josta lentäisimme Makassarin ja Singaporen kautta Tokioon. Una-Unalta lähtee kolme kertaa viikossa paikallisvene takaisin Wakaihin. Matka kestää nelisen tuntia. Veneiden aikataulut ovat hieman epäkoordinoidut, koska samana päivänä ei ehdi Wakaista Ampanaan lähtevään laivaan. Aamiaisen ja jäähyväisten jälkeen Sanctumin kapteeni vei meidät moottoriveneellä paikallisveneelle. Vene oli jo ehtinyt irroittautua laiturista ja oli kovaa vauhtia putputtamassa kohti Wakaita. Veneemme kapteeni onneksi ohjasi moottoriveneen paikallisveneen kylkeen, ja pääsimme hyppäämään kyytiin. Loppumatka kului kannella torkkuessa auringon grillatessa meitä. Kaikki muut matkustajat olivat fiksusti ahtautuneet kannen alle varjoon moottoripyörien, kanojen ja ruokalaatikoiden keskelle. Matkan hauskin tapahtuma oli kun yksi kanoista hyppäsin laidan yli veteen. Vene käännettiin ympäri, ja kanan omistaja hyppäsi mereen pelastamaan kanaa, joka oli uimassa takaisin kohti Una-Unaa.

Viimeinen ilta Wakaissa

Päivänvalossa Wakai ei ollut ihan yhtä hieno kuin iltahämärässä....

Halpa ja hyvä (ja hieman rupuinen) majapaikka Wakaissa

Jäimme yhdeksi yöksi Wakaihin. Wakaissa on yksi majatalo, jonka omistaa ystävällinen Uni. Saimme paikan parhaimman huoneen, jonka jaoimme ranskalaisen pariskunnan kanssa. Huone maksoi yhteensä 100 000 rupiaa, eli noin 7€. Illalla katselimme auringonlaskua terassiltamme, minkä jälkeen menimme syömään Gado Gadoa erään vanhan naisen pitämään "ravintolaan". Seuraavana päivänä matka jatkui takaisin Ampanaan. Laiva lähti kymmeneltä aamulla, ja olimme perillä kello kahdelta. Jäimme taas yöksi Marina Cottageen, joka sijaitsee lähellä satamaa. Satamassa kannattaa olla hieman varuillaan, sillä sielä saattaa kohdata Tourist Informationissa työskentelevään naisen , joka kuulemma aina välillä huijaa turisteilta rahaa myymällä liian kalliilla eri asioita, kuten laivalippuja. Seuraavana päivänä jatkoimme matkaa rupuiseen Luwukiin, josta lensimme Garuda Indonesian silkkisillä siivillä takaisin Makassariin. Makassarissa odotimme kahdeksan tuntia seuraavaa lentoamme. Prof. Erkinheimo ja ms. Nurmi lensivät taas kerran Silk Airilla takaisin Singaporeen. Yövyimme Singaporessa yhden yön. Seuraavana päivänä koimme ikävän yllätyksen kun kirjauduimme verkkopankkiin: joku oli kopioinut Fannyn pankkikortin ja nostanut yli 1000 euroa Bangkokissa. Päivä meni asian selvittämiseen ja emme taaskaan ehtineet tehdä turistijuttuja Singaporessa. Illalla matka jatkui yölennolla kohti Tokiota. Japani kutsuu!

Vi yrar runt i Sulawesi, aka. minibuss är bäst

4h båt från Wakai till Ampana med indonesisk teknomusik på full volym

Vi tillbringade allt som allt en hel vecka på Kadidiri. Tillsist måste vi fara, för Corinne sku efter fem dagar vara i Makassar och börja sin hemfärd mot Finland (nyyh). Vi var lite oense om vart vi sku fara. Först bestämde vi oss för att åka till byn Tentena i centrala Sulawesi. Vi ville naturligvis inte åka rahvaan joukossa så vi delade en minibuss/bil från Ampana med ett trevligt holländskt par. Fanny satt längst fram i bilbussen och lyssnade på engelskspråkig karaoke tillsammans med vår långhåriga indonesiska chaufför.

Grillade (?) fladdermöss i Tentena

Tentena var en trevlig liten by som låg precis vid en stor sjö. Byn är kanske mest känd för ett stort vattenfall. Dagen efter att vi anlänt hyrde vi två skotrar från en travel agency. På något konstigt sätt fick vi en guide med på köpet, som körde ena skotern. Guiden hette Nine och visade sig vara bra på engelska och helt trevlig, så de gjorde inget att vi i misstag hamnade på en tour. 

Baywatch goes vattenfall i Tentena. Ett spontant dopp.

Vattenfallet var väldigt fint. Nanne och Fanny bestämde sig också för att ta ett dopp i det kalla vattnet (kändes iskallt efter Kadidiris pissljumma turkosa vatten....). Men det var iallafall uppfriskande! På vägen tillbaka till resebyrån stannade vi i en "balinese village" och någonslags grotta med människoben. Det förblev oklart hur gamla de var och vems ben det var.

Detalj från den balinesiska byn

Efter att vi varit i Tentena ett par nätter var det meningen att vi sku åka ner till Makassar via Toraja, samma väg som vi kommit. Men när vi hade tagit färjan från Wakai (en by i Togean Islands) till Ampana hade vi av en slump träffat på en finsk kvinna som hette Emmi. Emmi äger tillsammans med sin man Andri en resort på Togean Islands som heter Sanctum. Sanctum är den enda resorten på ön Una-Una, som är en vulkanö ganska långt borta. Emmi hade varit väldigt ivrig och glad av att träffa ett gäng finnar. Och eftersom Nanne och Fanny hade ytterligare en vecka på Sulawesi efter att Corinne farit kände vi att vi kanske sen också ville fara tillbaka till Togean Islands... Efter lite diskussion bestämde vi oss för att igen ändra planer. Istället för Toraja sku vi fara till en stad som heter Palu. Corinne sku flyga från Palu till Makassar och Nanne och Fanny sku (igen) åka till Ampana. Sagt och gjort.

Vattenfall

Indiana Jones, den farliga vandringen genom vattenfallet

Vi försökte få en buss från Tentena till Palu, och en stund trodde vi också att vi äntligen skulle få åka "public bus". Lite senare körde en privatbil till vårt hotells gård. Denna personbil var alltså "bussen" vi hade beställt blijetter till. Vi åkte alltså borgerligt privatbil (igen) i åtta timmar till Palu. Fanny och Corinne var irriterade på den nubiga chauffören. Emellanåt stannade han bilen för att visa till sina vänner och bekanta att han transporterade tre turister (omg omg omg omg)

En spooky grotta i Tentena. Fanny hade ben-identifiering

En lärdom till alla andra resare: Gör inte såhär. En karta över vårt resande under en period på sex dagar.

Fannys min i ytterligare ett färdmedel

Från Palu åkte vi till en död by vid namn Dongala. Här hittade vi resans hittills finaste och borgerligaste resort: Prince John Dive Resort. redan då vi gick in på området anade vi att detta skulle vara ett inte så backpacker-vänligt ställe. Och det var det inte heller. En hydda kostade nämligen 70euro för två personer inkl. två måltider (jämfört med att vi normalt brukar betala max. 10euro per rum. Och som information till vissa läsare som kanske inte har rest med liten budget förr, så var vår dagliga budget i Indonesien 25 euro per person. Ja, man kan klara sig väldigt bra med så lite pengar!). Till all lycka råkade det sig att det var två ganska unga och trevliga dyklärare/personal som väldigt gärna ville att vi skulle stanna. Vi fick en extra säng i vår hydda helt gratis, fast det normalt skulle ha kostat 35 euro extra, så vi bestämde oss för att borgerligt sova en natt i lyxens värld. 

Vi kände oss som Kungliga i Prince John Dive Resort. Det var IHANAA (Nanne). Vi fick en stor terass med utsikt över havet, och man kunde ligga i den STORA dubbelsängen och blicka ut över vattnet. Även duschen hade havsutsikt (naturligtvis). Badrummet var design och det renaste vi sett på flera månader. Corinnes extra säng var inte bara en madrass på golvet som det brukar vara, utan personalen kom in och BYGGDE en säng till henne. Vi fick gratis myggspray och en stor vattentonkka. Ja, man kan säga att vi njöt verkligen av detta underbara rum.

Vy från vår terass i Prince John <3

Maten på Prince John var den bästa vi ätit i hela Indonesien med bröd, sallad, färsk juice och jughurt (!!) (maten i Indonesien är inte särskilt spännande, och man äter oftast ris med ris med ris och inga grönsaker syns till).

Det komiska med Prince John var att stället var ett mini-Tyskland. Alla andra gäster var medelålder-plus med ölmage och dyra dykarkameror. De pratade bara tyska och hälsade inte ens på oss. Vi var som luft. De kanske luktade på oss att vi var smutsiga små backpackers som infiltrerat oss i deras borgerliga gemenskap. 

Tillbaka i inte-så-lyxiga Palu

Det var en sorgens stund när vi följande kväll åkte tillbaka till Palu i en bil med två indonesiska män som försökte få oss att betala dyrt för resan. I Palu var vi tillbaka i vår verklighet: ett mögelluktande rum utan fönster och med fläckiga "rena" lakan. Speciellt Fanny rynkade på näsan, hon längtade redan efter fina hyddor på fina öar....

Följande morgon åkte Corinne iväg mot Finland, medan vi hoppade på åter igen en minibuss mot Ampana och Togean islands (för andra gången)

Slow-travel genom Sulawesi, del 1

Den senaste månaden har vi spenderat i Sulawesi i Indonesien. Vi har varit på många ställen utan både internet och vanlig kenttä till telefonen, så bloggen har fått vänta.

Efter en natt i Singapore, som är en väldigt ren och organiserad stad, flög Prof. Erkinheimo och miss Nurmi med Silk air till Makassar i södra Sulawesi. Silk air var ett passande val för prof. Erkinheimos borgerliga smak (prof. Erkinheimo kände sig också trygg i det fina planet, och den sedvanliga flygskräcken hölls på en acceptabel nivå)

Prof. Erkinheimo reser inte rahvaan joukossa

Makassar är som vilken som helst indonesisk stad, alltså ett ställe där man inte vill spendera mer tid än man måste. Vägarna är stökiga, för att undvika att måsta promenera ens en kort väg kör alla skoter (de rika i bil), det finns inget särsklit att göra, det är smutsigt och roskigt, husen är små, låga och färggranna (grön-lila-ljusröd, röd-blå-grön, turkos-grön-gul osv) och alla skriker "Hello! Hello mister!" efter en.
Vi fick ändå vara i Makassar i hela två dagar (kanske de bästa dagarna under hela resan...) i väntan på att Corinne skulle anlända till Indonesien.

I vårt lyxiga hotellrum i Makassar

När Corinne äntligen hade kommit, åt vi en god måltid (en raritet på denna ö) på en fiskrestaurang. Vi övernattade i ett rum utan fönster. Nästa dag hoppade vi på den första och enda lyxiga bussen på Sulawesi, som förde oss i sina mjuka och bakotlutade bänkar till Rantepao, en liten by i ett område som heter Toraja.
I Toraja lever ett folk med speciella traditioner, bl.a är begravningarna storslagna spektakel där man kan offra hundratals djur (bufflar och svin) för att hjälpa den avlidne att komma upp till Himlen. Det kan vara tusentals gäster på en begravning, och turister kan också "bli inbjudna" om de har en lokal guide. Vi deltog inte i en begravningsceremoni, eftersom vissa i sällskapet var känsliga för de ceremoniella slaktningarna. Toraja-folket bygger också speciellt designade hus med tak formade som horn. Ju högre horn, desto större status har familjen. Tidigare brukade folket också begrava döda babyn in i träd, eftersom trädets kraft skulle få babyna att komma upp i Himlen (vi var och titta på en babygrave, men det såg ut som ett helt vanligt träd, snopet)

En till vy-bild

Vi var på en minivandring norr om Rantepao

De speciella Toraja-husen

En babygrave = ett träd med ett hål

Toraja var vackert med gröna kullar, risfält och lite bergigt landskap. Människorna var vänliga och log glatt. Själva Rantepao var en ganska rutten by med en livlig gata och några restauranger där man kunde få öl. Vi bodde i en liten mökki med ett hönshus på andra sidan staketet. Tupparna började gala kl 00 och fortsatte genom hela natten. På dagen var de naturligtvis tysta.

I Toraja gröper man ut gravar i berget

Från Rantepao åkte vi buss till en håla vid namn Poso. Bussresan skulle ta 12h, men pga indonesernas mañana-mañana-mentalitet tog det 16h. För det första startade vi 2h för sent. Vi fick aldrig veta vad förseningen berodde på, men det såg ut som att alla bara hängde och väntade på något. Vi såg aldrig när detta "något" kom, men det tog som sagt två timmar. Kort efter att vi startat, stannade vi två gånger eftersom busspojkarna (en mekaniker och en hang-around) skulle köpa vatten. Sedan skulle de köpa kex. Man kan bara undra varför de inte skötte sitt shoppande medan vi väntade på att "något" skulle anlända i Rantepao. De var väl bara så upptagna med väntandet att de inte hann till kiosken.
Resan fortskred i den skrupliga bussen på guppiga och slingrande bergsvägar medan indonesisk humppa spelade för fullt från bussens stereon. Vi hade pauser med jämna mellanrum. Man hann inte ens blinka innan alla män hade en rööki i munnen (indonesien är ett av världens mest rökande länder).

Glada turister på en kulle i Toraja

Vår buss följdes av en annan buss från samma sällskap. I ett skede hade den andra bussen, som körde bakom oss, gått sönder. Vi passagerare lämnades på ett rastställe medan vår chaufför åkte iväg för att agera mekaniker. Om en stund kom den andra bussens passagerare med en stor polisbil till raststället. Nu skulle vi packa två busslast med folk in i en buss. Det blev väldigt trångt, och resans bekvämlighetsgad sjönk ytterligare. Till sist anlände vi till Poso trötta och irriterade. Det var mitt i natten, men som tur hade bussen stannat rakt framför ett hotell. Vi checkade in och somnade.

Mindre glada turister på väg till Poso, här en av våra många pauser

Nästa dag ville vi åka buss till nästa destination, Ampana. Pojken i respan hade lovat ringa sin vän som körde bussen/minibussen och det var meningen att den skulle plocka upp oss på morgonen. Ingen buss kom. Istället kom en personbil och en man som sa att bussen som vi skulle ta redan hade åkt, men att han kunde föra oss till Ampana med sin bil för ett dyrt pris. Vi blev sura och kände oss lurade. Utan att säga något annat än "no thank you" promenerde vi iväg.

Att hitta en buss till Ampana var inte så lätt. Alla bussar hade faktiskt redan kört. När vi kom till ett stånd som sålde bussbiljetter, körde plötsligt mannen som hade försökt sälja personbilsresan till Ampana till ståndet. Vi hade en liten sanaharkka med mannen, som involverade att en annan man som kunde bättre engelska kallades till ståndet. Till sist kom vi överens om att en minibuss skulle föra oss till Ampana senare på eftermiddagen. Vi vågade inte lämna ståndet före bussen kom. Där satt vi sen, flera timmar vid en dammig väg med en lite butter man och hans vänner. Vilken rolig semester!

Det var som om någon högre kraft skulle ha viljat hålla oss borta från Ampana. Först var det den hemska bussresan från Rantepao till Poso, sedan yrandet med minibussbiljetterna, och till sist, då vi redan satt i minibussen mot Ampana, var det först ett träd som täppte till hela vägen (hur många indoneser behövs det för att flytta ett träd?) och sedan en liten översvämning på vägen där flera bilar fastnade. Till sist kom vi trötta och utmattade fram till Ampana. Nu skulle vi kanske äntligen komma till vår önskade destination: Togean islands.

Ett träd blockerar vägen och indonesierna lyfter en skoter över trädet (istället för att t.ex. lyfta trädet)