Mökkielämää paratiisisaarella

Minibussimatka Ampanaan kesti tuttuun indonesialaiseen tapaan kauan. Meitä ärsytti ja väsytti, miksi joka tunti pitää pysähtyä ja tehdä jotain??? Kaiken kukkuraksi bussin rengas puhkesi kesken matkan ja "saimme" pitää vielä yhden ylimääräisen tauon. Saavuimme lopulta Marina Cottages nimiseen resortiin, jossa yövyimme. Ampanasta lähtevä laiva kiertää Togeanin saaristoa ja pysähtyy ensin Wakaissa, joka on pieni kylä. Laiva Wakaista Una-Unaan lähtee sunnuntaina, tiistaina ja torstaina. Tämä vaihtelee, eli kannattaa ensin tarkistaa tilanne esim. kysymällä paikallisilta. Meidän oli tarkoitus yöpyä Wakaissa ja lähteä seuraavana aamuna Una -Unaan. Meitä kuitenkin lykästi ja pääsimme yksitysveneellä (heh heh) Una-Unaan jo samana päivänä. Tapasimme myös kolme muuta Sanctumiin matkalla olevaa suomalaista. Heistä kaksi työskentelivät Sanctumissa sukellusopettajina, kolmas oli heidän ystävänsä. Niin kuin kerroimme aiemmassa postauksessa, on Una-Una tulivuorisaari. Viimeisestä tulivuoren purkauksesta on aikaa jo noin kolmekymmentä vuotta, ja saarella asustaa tätä nykyään yli 200 perhettä. Sanctum on saaren ainoa majapaikka, ja sekin on alle vuoden vanha. Sanctumin omistaa suomalainen Emmi ja hänen indonesialainen miehensä Andri.

Ihkuuuuuu!

Nanne nauttii olostaan

Nami nami ruokaa (tarjolla myös leipää, harvinaisuus Indonesiassa)

Pieni kissanpentu, niitä oli Sanctumissa kaksi.

#bintang

Matka kohti Japania alkoi ja Fanny keräsi voimia laivan kannella

Jos olette matkalla Togean Islandseille, niin suosittelemme lämpimästi Sanctumia. Himokesämökkeilijät viihtyvät saarella varmasti. Sanctumin mökit ja mökkien sisustus ovat aitoa suomalaistisainia. Ruoka on hyvää; kalaa, vihanneksia ja riisiä. Saatiin kerran jopa pullaa! Sanctum on rauhallinen ja kaunis majapaikka, jossa voi vaikka maata laiturin päädyssä olevassa riippumatossa ja ihastella merta. Sanctumilla ei toisin sanoen Suomi-ikävä vaivaa. Koska olimme jo käyttäneet melkein koko sukellusbudjettimme ollessamme Kadidirilla, meillä ei ollut varaa sukeltaa Una Unalla niin paljon kuin olisimme halunneet. Pääsimme onneksi tekemään pari sukellusta. Näimme suuria kalaparvia, isoja napoleon-kaloja ja ison rauskun. Sukeltaminen oli ihanaa, kuin akvaariossa olisi uinut. Päivät Una-Unalla kuluivat letkeästi kirjoja lukien ja välillä sukellellen. Lähtöpäivä tuli liian nopeasti. Meidän oli palattava Ampanaan, jotta ehtisimme Luwukin kaupunkiin, josta lentäisimme Makassarin ja Singaporen kautta Tokioon. Una-Unalta lähtee kolme kertaa viikossa paikallisvene takaisin Wakaihin. Matka kestää nelisen tuntia. Veneiden aikataulut ovat hieman epäkoordinoidut, koska samana päivänä ei ehdi Wakaista Ampanaan lähtevään laivaan. Aamiaisen ja jäähyväisten jälkeen Sanctumin kapteeni vei meidät moottoriveneellä paikallisveneelle. Vene oli jo ehtinyt irroittautua laiturista ja oli kovaa vauhtia putputtamassa kohti Wakaita. Veneemme kapteeni onneksi ohjasi moottoriveneen paikallisveneen kylkeen, ja pääsimme hyppäämään kyytiin. Loppumatka kului kannella torkkuessa auringon grillatessa meitä. Kaikki muut matkustajat olivat fiksusti ahtautuneet kannen alle varjoon moottoripyörien, kanojen ja ruokalaatikoiden keskelle. Matkan hauskin tapahtuma oli kun yksi kanoista hyppäsin laidan yli veteen. Vene käännettiin ympäri, ja kanan omistaja hyppäsi mereen pelastamaan kanaa, joka oli uimassa takaisin kohti Una-Unaa.

Viimeinen ilta Wakaissa

Päivänvalossa Wakai ei ollut ihan yhtä hieno kuin iltahämärässä....

Halpa ja hyvä (ja hieman rupuinen) majapaikka Wakaissa

Jäimme yhdeksi yöksi Wakaihin. Wakaissa on yksi majatalo, jonka omistaa ystävällinen Uni. Saimme paikan parhaimman huoneen, jonka jaoimme ranskalaisen pariskunnan kanssa. Huone maksoi yhteensä 100 000 rupiaa, eli noin 7€. Illalla katselimme auringonlaskua terassiltamme, minkä jälkeen menimme syömään Gado Gadoa erään vanhan naisen pitämään "ravintolaan". Seuraavana päivänä matka jatkui takaisin Ampanaan. Laiva lähti kymmeneltä aamulla, ja olimme perillä kello kahdelta. Jäimme taas yöksi Marina Cottageen, joka sijaitsee lähellä satamaa. Satamassa kannattaa olla hieman varuillaan, sillä sielä saattaa kohdata Tourist Informationissa työskentelevään naisen , joka kuulemma aina välillä huijaa turisteilta rahaa myymällä liian kalliilla eri asioita, kuten laivalippuja. Seuraavana päivänä jatkoimme matkaa rupuiseen Luwukiin, josta lensimme Garuda Indonesian silkkisillä siivillä takaisin Makassariin. Makassarissa odotimme kahdeksan tuntia seuraavaa lentoamme. Prof. Erkinheimo ja ms. Nurmi lensivät taas kerran Silk Airilla takaisin Singaporeen. Yövyimme Singaporessa yhden yön. Seuraavana päivänä koimme ikävän yllätyksen kun kirjauduimme verkkopankkiin: joku oli kopioinut Fannyn pankkikortin ja nostanut yli 1000 euroa Bangkokissa. Päivä meni asian selvittämiseen ja emme taaskaan ehtineet tehdä turistijuttuja Singaporessa. Illalla matka jatkui yölennolla kohti Tokiota. Japani kutsuu!

Vi yrar runt i Sulawesi, aka. minibuss är bäst

4h båt från Wakai till Ampana med indonesisk teknomusik på full volym

Vi tillbringade allt som allt en hel vecka på Kadidiri. Tillsist måste vi fara, för Corinne sku efter fem dagar vara i Makassar och börja sin hemfärd mot Finland (nyyh). Vi var lite oense om vart vi sku fara. Först bestämde vi oss för att åka till byn Tentena i centrala Sulawesi. Vi ville naturligvis inte åka rahvaan joukossa så vi delade en minibuss/bil från Ampana med ett trevligt holländskt par. Fanny satt längst fram i bilbussen och lyssnade på engelskspråkig karaoke tillsammans med vår långhåriga indonesiska chaufför.

Grillade (?) fladdermöss i Tentena

Tentena var en trevlig liten by som låg precis vid en stor sjö. Byn är kanske mest känd för ett stort vattenfall. Dagen efter att vi anlänt hyrde vi två skotrar från en travel agency. På något konstigt sätt fick vi en guide med på köpet, som körde ena skotern. Guiden hette Nine och visade sig vara bra på engelska och helt trevlig, så de gjorde inget att vi i misstag hamnade på en tour. 

Baywatch goes vattenfall i Tentena. Ett spontant dopp.

Vattenfallet var väldigt fint. Nanne och Fanny bestämde sig också för att ta ett dopp i det kalla vattnet (kändes iskallt efter Kadidiris pissljumma turkosa vatten....). Men det var iallafall uppfriskande! På vägen tillbaka till resebyrån stannade vi i en "balinese village" och någonslags grotta med människoben. Det förblev oklart hur gamla de var och vems ben det var.

Detalj från den balinesiska byn

Efter att vi varit i Tentena ett par nätter var det meningen att vi sku åka ner till Makassar via Toraja, samma väg som vi kommit. Men när vi hade tagit färjan från Wakai (en by i Togean Islands) till Ampana hade vi av en slump träffat på en finsk kvinna som hette Emmi. Emmi äger tillsammans med sin man Andri en resort på Togean Islands som heter Sanctum. Sanctum är den enda resorten på ön Una-Una, som är en vulkanö ganska långt borta. Emmi hade varit väldigt ivrig och glad av att träffa ett gäng finnar. Och eftersom Nanne och Fanny hade ytterligare en vecka på Sulawesi efter att Corinne farit kände vi att vi kanske sen också ville fara tillbaka till Togean Islands... Efter lite diskussion bestämde vi oss för att igen ändra planer. Istället för Toraja sku vi fara till en stad som heter Palu. Corinne sku flyga från Palu till Makassar och Nanne och Fanny sku (igen) åka till Ampana. Sagt och gjort.

Vattenfall

Indiana Jones, den farliga vandringen genom vattenfallet

Vi försökte få en buss från Tentena till Palu, och en stund trodde vi också att vi äntligen skulle få åka "public bus". Lite senare körde en privatbil till vårt hotells gård. Denna personbil var alltså "bussen" vi hade beställt blijetter till. Vi åkte alltså borgerligt privatbil (igen) i åtta timmar till Palu. Fanny och Corinne var irriterade på den nubiga chauffören. Emellanåt stannade han bilen för att visa till sina vänner och bekanta att han transporterade tre turister (omg omg omg omg)

En spooky grotta i Tentena. Fanny hade ben-identifiering

En lärdom till alla andra resare: Gör inte såhär. En karta över vårt resande under en period på sex dagar.

Fannys min i ytterligare ett färdmedel

Från Palu åkte vi till en död by vid namn Dongala. Här hittade vi resans hittills finaste och borgerligaste resort: Prince John Dive Resort. redan då vi gick in på området anade vi att detta skulle vara ett inte så backpacker-vänligt ställe. Och det var det inte heller. En hydda kostade nämligen 70euro för två personer inkl. två måltider (jämfört med att vi normalt brukar betala max. 10euro per rum. Och som information till vissa läsare som kanske inte har rest med liten budget förr, så var vår dagliga budget i Indonesien 25 euro per person. Ja, man kan klara sig väldigt bra med så lite pengar!). Till all lycka råkade det sig att det var två ganska unga och trevliga dyklärare/personal som väldigt gärna ville att vi skulle stanna. Vi fick en extra säng i vår hydda helt gratis, fast det normalt skulle ha kostat 35 euro extra, så vi bestämde oss för att borgerligt sova en natt i lyxens värld. 

Vi kände oss som Kungliga i Prince John Dive Resort. Det var IHANAA (Nanne). Vi fick en stor terass med utsikt över havet, och man kunde ligga i den STORA dubbelsängen och blicka ut över vattnet. Även duschen hade havsutsikt (naturligtvis). Badrummet var design och det renaste vi sett på flera månader. Corinnes extra säng var inte bara en madrass på golvet som det brukar vara, utan personalen kom in och BYGGDE en säng till henne. Vi fick gratis myggspray och en stor vattentonkka. Ja, man kan säga att vi njöt verkligen av detta underbara rum.

Vy från vår terass i Prince John <3

Maten på Prince John var den bästa vi ätit i hela Indonesien med bröd, sallad, färsk juice och jughurt (!!) (maten i Indonesien är inte särskilt spännande, och man äter oftast ris med ris med ris och inga grönsaker syns till).

Det komiska med Prince John var att stället var ett mini-Tyskland. Alla andra gäster var medelålder-plus med ölmage och dyra dykarkameror. De pratade bara tyska och hälsade inte ens på oss. Vi var som luft. De kanske luktade på oss att vi var smutsiga små backpackers som infiltrerat oss i deras borgerliga gemenskap. 

Tillbaka i inte-så-lyxiga Palu

Det var en sorgens stund när vi följande kväll åkte tillbaka till Palu i en bil med två indonesiska män som försökte få oss att betala dyrt för resan. I Palu var vi tillbaka i vår verklighet: ett mögelluktande rum utan fönster och med fläckiga "rena" lakan. Speciellt Fanny rynkade på näsan, hon längtade redan efter fina hyddor på fina öar....

Följande morgon åkte Corinne iväg mot Finland, medan vi hoppade på åter igen en minibuss mot Ampana och Togean islands (för andra gången)

Livet på en nästan öde ö

Efter den långa och besvärliga resan till Ampana gjorde vi färdens dittills klokaste beslut: vi åkte med en liten privatbåt till ön Kadidiri istället för att ta den stora "public boat" (vi fick en bra deal av kaptenen). Det råkade sig nämligen att den stora båten hade gått sönder. Men det visste vi inget om då vi puttrade framåt i vår lilla båt ute på fjärden och kände oss borgerliga. Eller lättare sagt: Nanne och Corinne skrattade åt "jag-är-inte-borgelig-Fanny" som var den första att acceptera erbjudandet om en privatbåt. När man anländer kan man man lika gärna anlända med stil, no?

Efter fyra timmar var vi framme på Kadidiri. 

Kadidiri är en av de populäraste öarna av ögruppen Togean Islands. På Kadidiri finns tre resorts helt bredvid varandra. Resten av ön är djungel, och här och där finns små hus med några invånare. Vi bodde på den mest populära resorten som hette Black Marlin. På Black Marlin (liksom på alla andra resorts) betalade man en viss summa varje dag. Summan inkluderade boende, tre måltider varje dag plus gratis té och kaffe. Dykinstruktörerna (Togean Islands är en must-destination för alla dyknördar som kommer till Sulawesi) var västerlänningar. Också Ali, en speciell och dyk-galen indones jobbade där.

Den följande veckan på Kadidiri hände inget särskilt spännande för er bloggläsare. Vi var och dyka medan Corinne läste böcker och solade. En dag hittade vi Fifty shades of gray i bokhyllan och hade högläsning. Här och där drack vi en kall öl och såg på solnedgången. 

För att lära oss mera om alla tropiska fiskar, gjorde vi ett nördigt "fish identification"-dyk och Fanny försökte känna igen alla möjliga speciella fiskar. Det gick sisådär... Nanne tyckte att alla fiskar såg ungefär likadana ut, dom var bara i olika färger. På ett dyk fick vi också se många dyknördars trofédjur: pygmy seahorse! Längd ca 50mm (Först trodde vi att det var ett rosk) Dessutom fick vi också se många nudibranches, som de dyknördiga instruktörerna tyckte väldigt mycket om. För icke-dykare kan vi avslöja att en nudibranch är en "undervattenssnigel" utan skal (finns i många färger, läs mera i boken 1001 nudibranches) Sååå spännande!!!

Nanne och Fanny gjorde också ett "perfect boyancy"-dyk men olika lekar och övningar (bl.a skulle vi simma genom en hula-hula ring och göra "volter").

En dag gjorde vi en dagsutflykt till jellyfish lake aka manetsjön! Sjön liknade en grumlig finsk sjö, men när man hoppade i möttes man av maneter som tack och lov inte var brännmaneter. Sjön var också salt som havet. Dessa obrännande maneter har under årtusenden simmat fritt och utan fienden i den lilla grumliga sjön och till sist tappat förmågan att bränna. Men vad skulle hända om man planterade en ond brännmanet från havet i sjön? Skulle sjön utvecklas till en brännmanetsjö?

Efter manetsjön åkte vi till en fin strand, och drack kall öl som vår indonesiska polare Ali hade packat med i en kylare. Perffffffa!

Det finns inte så mycket mera spännade att skriva om vår vistelse på Kadidiri, så här kommer några bilder istället:

Vårt lyxiga rum på Kadidiri! Ahhh

En liten penghög som vi hade med på Kadidiri för att betala dykandet...kanske 12,5 miljoner rupier...

Första ölen på Kadidiri efter en låååång resa

Simbassäng eller hav?

På utflykt till jellyfish lake med Ali. Spännande!

Nanne vid manetsjön

Corinne på Karina beach

Nymfit rannalla

Ett tillfälligt (random) morgonmål på Black Marlin

Lägereld och Masker, en gammal hund som älskade Corinne

Utsikten från bryggan på Kadidiri

En vanlig eftermiddag... öl och öl!