Tillbaka på toppen - de japanska alperna och den osynliga Mt. Fuji

Efter Kioto skulle Charlotta tyvärr åka hem. Den sista dagen i Tokio spenderades i det psykedeliska och blinkande Shinjuku electric area med noll hjärnaktivitet pga sömnbrist.

Japan är kanske mest känt för ställen som Tokio och Kioto, och det man ser framför sig är någon funky fusion av neonljus, anime, stora folkmassor och vackra tempel. Det flesta vet kanske inte att över 70% av Japans yta är täckt av berg. Som ni, kära läsare, kanske vet tycker vi om berg. Alltså bestämde vi oss för att sticka till bergen.

Efter att Charlotta åkt iväg fortsatte vi färden till Kawaguchiko-sjön som ligger bredvid mt. Fuji, Japans Heliga Vulkan. Vårt hostell var toppen, så vi chillade mycket där. Vissa aktiva personer besteg Fuji på natten för att se soluppgången från toppen. Vi skippade detta. Vem vill nu gå i regn och bli våt, till på köpet mitt på natten....nej, vi tyckte att det var skönare att sitta torra i hostellet och dricka öl. De fanns en IHANA (igen Nanne) stor supermarket i den lilla byn. Billig öl, nybakade bakelser, allt möjligt bulkigt... Det var perffa.

En dag gick vi ändå en liten tur i trakten och såg många haikkande japaner med sina hattar, vandringsstavar, benskydd osv. glatt vandrandes i skogen. Mt. Fuij gömde sig naturligtvis bakom molnen.

 

Nanne och mt. Fuji

Fanny vill ha en hotdog från automaten

Andra dagen var det bättre väder - vy över Kawaguchiko

Vi haikkade delvis runt sjön

Fanny och té vid sjön

Vi skulle inte ha viljat lämna Kawaguchikos hotell (rekommenderar varmt K's house Fujikawaguchiko), men nattbussen kallade åter. Inte heller denna gång åkte vi rahvaan joukossa. Vi hade igen en lyxig buss med egen skärm, kupa över huvudet och täcke i Burberry-motiv. Bussen var full med japanska teinin som hade varit i Disney world. Det gissade vi, eftersom alla var klädda i Disneykläder (par hade t.ex köpt matchande tröjor, sött)

Efter 4,5h var vi redan framme i Nagano, som alla säkert känner till från 1998 olympiska spelen! Staden var inte speciell och ganska tråkig. Vi var väldigt trötta, och Fanny bestämde att en tupplur på ett internetcafé skulle sitta gott. Efter 5h i internetcaféets koppi var vi redo för nästa etapp: buss till Hakuba som ligger i de japanska alperna.

Hakuba är ett skidställe på vintern och en död by på sommaren. Allt var stängt och gatorna var öde. Vi hade som tur bokat boplats hos en väldigt söt familj. Vi sov i en traditionell japansk ryokan. Golvet var täckt av en "japansk matta", tatami. Inredningen bestod av ett bord och en tavla på väggen. Man skulle själv ta fram madrasserna ur skåpet på kvällen.

I vårt söta rum

 
I Hakuba gick vi upp till "the mysterious Happo pond", som ligger i 2060m -det var en pöl med snö i. Vi var dock förberedda på detta, eftersom vandringssäsongen inte ännu har börjat och dagen var lite mulen. Meningen med den minimala sjön uppe i bergen är att den (då det är vackert väder) reflekterar de omkringliggande bergena och det skall se fint ut. (Googla så får ni se)

Vår väg upp till berget innehöll också några spännande moment. Vandringsstigen som vi skulle gå låg uppe i berget, varifrån den fortsatte högre. För att komma till stigen skulle man ta en gondol-lift och två stol-liftar. Det var ju naturligtvis inte Fanny&Nanne-vänliga priser att åka alla tre liftarna. Vi bestämde oss för att bara köpa tur-retur med den första gondol-liften. Efter det gick vi upp resten av vägen till vandringsstigens start. Den första etappen var bara rakt upp för backen som användes i någon av damernas skidtävlingar under det Guldiga Året 1998. Backen var alltså ganska brant. Och våt. Och svampig. Hela vägen förföljdes vi av en stor svärm av flugor. En annorlunda upplevelse som man inte får med pengar! ;)

Efter den tunga starten var vår lilla vandring uppe på berget ändå skön. Luften var frisk, just en såndär luft som man känner då man är och åker slalom! Vi hade också lite extreme-vandring under färden. Vi råkade gå på en stig som var stängd (repet i ena ändan hade fallit ner och vi såg inte att man inte fick gå den vägen förrän vi kom till stigens andra ända). Vi gick med våra nike-tossor utan någon som helst friktion på en brant snöbacke som slutade i ett stup...som tur slog vi helarna djupt i snön och gjorde hållbara fotsteg i snön...

Upp för skidbacken i moln omringad av en flugsvärm

We made it!

Nanne beundrar utsikten

Fanny glatt på toppen

Nanne och den mysteriska pölen

Den stängda stigen

Nerför skidbacken!

Happo, risfält och berg

 Dagen före vår avfärd från Japan (snyft) kom vi tillbaka till Tokio. Den sista natten spenderades passande nog i det rutigaste hostellet hittills i Japan. I vårt första rum hittade vi de härliga pukadjuren bedbugs så vi fick byta rum. I det andra minirummet bodde två japanska mummon som helt tydligt bodde där på heltid. Den ena hade antagligen schitzofreni och talade för sig själv HELA tiden, hela natten igenom. Den andra sov inte heller och gick ofta in och ut ur rummet. Vi sov kanske två timmar.

Nanne och Barack poserar framför en butik i Harajuku

En pink butik som serverade crépes och spelade Disney-musik

Skydd mot bedbugs, mummons och vår säng i bakgrunden

Toilet for service dog och gulhåriga Fanny på Naritas flygfält

Nu är vi dock lyckligt tillbaka i Bangkok (hups), och skall försöka få visum till Burma!

Mökkielämää paratiisisaarella

Minibussimatka Ampanaan kesti tuttuun indonesialaiseen tapaan kauan. Meitä ärsytti ja väsytti, miksi joka tunti pitää pysähtyä ja tehdä jotain??? Kaiken kukkuraksi bussin rengas puhkesi kesken matkan ja "saimme" pitää vielä yhden ylimääräisen tauon. Saavuimme lopulta Marina Cottages nimiseen resortiin, jossa yövyimme. Ampanasta lähtevä laiva kiertää Togeanin saaristoa ja pysähtyy ensin Wakaissa, joka on pieni kylä. Laiva Wakaista Una-Unaan lähtee sunnuntaina, tiistaina ja torstaina. Tämä vaihtelee, eli kannattaa ensin tarkistaa tilanne esim. kysymällä paikallisilta. Meidän oli tarkoitus yöpyä Wakaissa ja lähteä seuraavana aamuna Una -Unaan. Meitä kuitenkin lykästi ja pääsimme yksitysveneellä (heh heh) Una-Unaan jo samana päivänä. Tapasimme myös kolme muuta Sanctumiin matkalla olevaa suomalaista. Heistä kaksi työskentelivät Sanctumissa sukellusopettajina, kolmas oli heidän ystävänsä. Niin kuin kerroimme aiemmassa postauksessa, on Una-Una tulivuorisaari. Viimeisestä tulivuoren purkauksesta on aikaa jo noin kolmekymmentä vuotta, ja saarella asustaa tätä nykyään yli 200 perhettä. Sanctum on saaren ainoa majapaikka, ja sekin on alle vuoden vanha. Sanctumin omistaa suomalainen Emmi ja hänen indonesialainen miehensä Andri.

Ihkuuuuuu!

Nanne nauttii olostaan

Nami nami ruokaa (tarjolla myös leipää, harvinaisuus Indonesiassa)

Pieni kissanpentu, niitä oli Sanctumissa kaksi.

#bintang

Matka kohti Japania alkoi ja Fanny keräsi voimia laivan kannella

Jos olette matkalla Togean Islandseille, niin suosittelemme lämpimästi Sanctumia. Himokesämökkeilijät viihtyvät saarella varmasti. Sanctumin mökit ja mökkien sisustus ovat aitoa suomalaistisainia. Ruoka on hyvää; kalaa, vihanneksia ja riisiä. Saatiin kerran jopa pullaa! Sanctum on rauhallinen ja kaunis majapaikka, jossa voi vaikka maata laiturin päädyssä olevassa riippumatossa ja ihastella merta. Sanctumilla ei toisin sanoen Suomi-ikävä vaivaa. Koska olimme jo käyttäneet melkein koko sukellusbudjettimme ollessamme Kadidirilla, meillä ei ollut varaa sukeltaa Una Unalla niin paljon kuin olisimme halunneet. Pääsimme onneksi tekemään pari sukellusta. Näimme suuria kalaparvia, isoja napoleon-kaloja ja ison rauskun. Sukeltaminen oli ihanaa, kuin akvaariossa olisi uinut. Päivät Una-Unalla kuluivat letkeästi kirjoja lukien ja välillä sukellellen. Lähtöpäivä tuli liian nopeasti. Meidän oli palattava Ampanaan, jotta ehtisimme Luwukin kaupunkiin, josta lentäisimme Makassarin ja Singaporen kautta Tokioon. Una-Unalta lähtee kolme kertaa viikossa paikallisvene takaisin Wakaihin. Matka kestää nelisen tuntia. Veneiden aikataulut ovat hieman epäkoordinoidut, koska samana päivänä ei ehdi Wakaista Ampanaan lähtevään laivaan. Aamiaisen ja jäähyväisten jälkeen Sanctumin kapteeni vei meidät moottoriveneellä paikallisveneelle. Vene oli jo ehtinyt irroittautua laiturista ja oli kovaa vauhtia putputtamassa kohti Wakaita. Veneemme kapteeni onneksi ohjasi moottoriveneen paikallisveneen kylkeen, ja pääsimme hyppäämään kyytiin. Loppumatka kului kannella torkkuessa auringon grillatessa meitä. Kaikki muut matkustajat olivat fiksusti ahtautuneet kannen alle varjoon moottoripyörien, kanojen ja ruokalaatikoiden keskelle. Matkan hauskin tapahtuma oli kun yksi kanoista hyppäsin laidan yli veteen. Vene käännettiin ympäri, ja kanan omistaja hyppäsi mereen pelastamaan kanaa, joka oli uimassa takaisin kohti Una-Unaa.

Viimeinen ilta Wakaissa

Päivänvalossa Wakai ei ollut ihan yhtä hieno kuin iltahämärässä....

Halpa ja hyvä (ja hieman rupuinen) majapaikka Wakaissa

Jäimme yhdeksi yöksi Wakaihin. Wakaissa on yksi majatalo, jonka omistaa ystävällinen Uni. Saimme paikan parhaimman huoneen, jonka jaoimme ranskalaisen pariskunnan kanssa. Huone maksoi yhteensä 100 000 rupiaa, eli noin 7€. Illalla katselimme auringonlaskua terassiltamme, minkä jälkeen menimme syömään Gado Gadoa erään vanhan naisen pitämään "ravintolaan". Seuraavana päivänä matka jatkui takaisin Ampanaan. Laiva lähti kymmeneltä aamulla, ja olimme perillä kello kahdelta. Jäimme taas yöksi Marina Cottageen, joka sijaitsee lähellä satamaa. Satamassa kannattaa olla hieman varuillaan, sillä sielä saattaa kohdata Tourist Informationissa työskentelevään naisen , joka kuulemma aina välillä huijaa turisteilta rahaa myymällä liian kalliilla eri asioita, kuten laivalippuja. Seuraavana päivänä jatkoimme matkaa rupuiseen Luwukiin, josta lensimme Garuda Indonesian silkkisillä siivillä takaisin Makassariin. Makassarissa odotimme kahdeksan tuntia seuraavaa lentoamme. Prof. Erkinheimo ja ms. Nurmi lensivät taas kerran Silk Airilla takaisin Singaporeen. Yövyimme Singaporessa yhden yön. Seuraavana päivänä koimme ikävän yllätyksen kun kirjauduimme verkkopankkiin: joku oli kopioinut Fannyn pankkikortin ja nostanut yli 1000 euroa Bangkokissa. Päivä meni asian selvittämiseen ja emme taaskaan ehtineet tehdä turistijuttuja Singaporessa. Illalla matka jatkui yölennolla kohti Tokiota. Japani kutsuu!

Tylsä postaus ja pieni historiantunti

Terveisiä Georgetownista, joka sijaitsee Penangin saarella Malesiassa. Kaupunki on viihtyisä, sillä se sijaitsee meren rannalla (uimaranta tosin on kaukana keskustasta) ja talot ovat kolonialismin peruilta eurooppalaistyylisiä ja matalia. Penangin saari oli alun perin Malesialaisen Kedahin alueen sulttaanin omistuksessa, mutta tämä joutui pyytämään apua Itä-Intian kauppakomppanialta puolustautuaakseen silloista Burmaa ja Siamia vastaan. Vastalahjaksi sotilasavusta sulttaani luovutti Penangin Itä-Intian kauppakomppanian käyttöön. Mies nimeltä Francis Light rakensi nykyisen Georgetownin kohdalle linnoituksen, jonka ympärille kaupunki alkoi rakentua. Penangiin tuotiin intialaisia vierastyöntekijöitä rakentamaan infrastruktuuria. Saarelle saapui myös kiinalaisia ja intialaisia liikemiehiä. Nykyään 90% Penangin väestöstä koostuu intialaisista, kiinalaisista ja malesialaisita. Tämä näkyy Georgetownissa, josta löytyy sekä Chinatown että Little India. Kaupunki on myös kuuluisa ruoastaan. Kiinalaiset, intialaiset ja malesialaiset ovat kaikki tuoneet omat ruokansa mukanaan, ja tuloksena on eri maiden keittiöiden sekoitus. Georgetownista saa myös erinomaista "puhdasta" kiinalaista ja intialista ruokaa.

Olemme syöneet paljon ja kokeilleet erilaisia ruokalajeja. Tähän mennessä kiinnostavin kokemus on ollut Ice Kacang-niminen jälkiruoka, joka koostuu jäähileestä, jäätelöstä, kidneypavuista, maissista, hyytelöstä ja vihreistä "nuudeleista". Olemme myös syöneet vähemmän jännittäviä ruokia, kuten nuudelikeittoa ja riisiä ja kastiketta. Kaikki on kuitenkin ollut todella maukasta. Myös hedelmämehut ovat herkullisia ja halpoja.

Eilen olimme matkalla Penang-hill-kukkulalle, mutta bussikuski neuvoikin meidät jättimäiseen kiinalais-buddhalaiseen temppeliin jossa vietimme pari tuntia. Kirjoitimme toivomusnauhat ja ripustimme ne toivomuspuuhun. Malesialaiset turistit ottivat selfieitä ja Fannylla oli hiki. Tänään olemme olleet kultturelleja ja vierailleet Penang State museumissa (hinta: 25 senttiä) ja oppineet paljon Penangista. Teinit ottivat selfieitä ja Fannylla oli taas hiki. Myöhemmin kiinalainen nainen leikkasi Fannyn hiukset. Hän olisi halunnut jättää Fannylle kiinalaistyylisen takatukan, mutta saksi sen onneksi viime hetkellä pois.

Muuta jännittävää ei oikein ole tapahtunut. Olemme vain syöneet koko ajan (siis jatkuvasti) ja nauttineet ystävällisistä ihmisistä.

Random kiinalainen temppeli. Yksi monista kaupungissa.

Teini-Ninu tilasi "ihanan" nalle-cappucinon paikallisessa kahvilassa.

Kek Lok Si- temppeli

Eläimet rivissä

Toivomusnauhassa lukee "Together forever". Ihkuu.

Georgetownin kaduilla. Kaksi hikistä naista.

Georgetown, kuvattu kukkulalta

På jakt efter Bucket

Vattnet på koh Jum hade inte varit särskilt fint, det var sådär grumligt. Men när vi kom till turistön Phi Phi såg vi genast skillnaden - vattnet här var turkost och genomskinligt som i en simbassäng. Fanny och Nanne lämnade Ninu på ett café och for iväg för att hitta boende. Vi hittade tills sist en jättefin resort som hette passande nog Viking Nature Resort. Den var jättestor med en egen liten privat strand. Också får hydda var fin med varmt vatten och en hängmatta utanför. Nanne och Fanny oroade sig lite för sin lyxiga livsstil här i Thailand. Det började bli lite väl borgerligt.

En borgerlig lady på sin privata strand (på Viking Resort)

Själva Phi Phi hade all turistinfrastruktur man behöver och lite till. Gator med små stånd, massa matställen med västerländsk mat, barer och tatueringsbutiker. Vi kunde bara gissa hur fullproppat det var av turister då det var hög säsong. Nu fanns det faktist inte så många turister alls, men det var ju också i slutet på april. Om man vill njuta av vacker natur med alla turist bekvämligheter (och turistpriser) kan man fara till Phi Phi när det är off-season.

Bucket-pong med andra turister (som åt pizza istället för thaimat)

Snorkel mot hatt - ett utbyte på gång vid Loh Modee stranden

Utsikt från viewpoint på Phi Phi (pris 30 baht)

En riktig sötis guppar på Loh Modee

Vi njöt av det som var bra (fantastiskt vatten, lyxigt boende, buckets, o.s.v.) och lite mindre av det som inte var så bra (pris, inte så bra mat, dyr öl, byn kunde lika gärna ha varit på Kanarieöarna eller på Bali o.s.v.). Om man gillar att snorkla så rekommenderar vi en strand som heter Loh Modee. Man kommer dit gående, det är kanske 10 minuter från en fin strand som heter Long Beach. En thai-kvinna försökte igen lura oss och säga att det var jäätte lång väg att gå och det bästa sättet var att fara med båt... Pyttsan. Vi for till Loh Modee två gånger och var nästan de enda människorna på stranden. Mellan 12 och 15 kom det båtlass med koreaner som stannade utanför korallrevet och hoppade i vattnet direkt från båten. De visste inte hur man snorklar utan flöt i vattnet med sina flytvästar, sparkade på korallen och gallskrek. De var ganska irriterande. Vi simmade ut till korallen från stranden. Vattnet var kristallklart och vi såg många vackra och färggranna fiskar. T.ex. simmade vi i mitten av stora fiskstim längs med korallen. Det var fint. Och gratis, heheh.

Ninu spanar efter onda fiskar

Phi Phi var ett intressant ställe för oss. Speciellt de andra turisterna var intressanta att se på. Det hände också några spännande saker på ön. För det första blev vi nästan attackerade av en apa när vi var på väg till en strand (Rantee, om någon är på väg till Phi Phi) som man "bara kunde åka båt till" (vi promenerade först en halv timme upp för en kulle och sedan en halv timme ner genom en väldigt brant djungelstig, så det var möjligt att promenera. Ha!) Den onda apan uppenbarade sig från skogen och stirrade med sina onda viirusilmät på vår nyköpta brödpåse. Apan närmade sig ondskefullt. Fanny tog snabbt brödpåsen och gömde den i Nannes väska. Då började den ondskefulla apan cirkla kring Nanne. Det var skrämmande. Ninu hade tagit skydd lite längre fram på vägen. Apan stirrade på Nanne med sina viirusilmät. Nanne mötte dens onda blick. Till sist hoppade apan tillbaka in i skogen och försvann.

Du ser rätt - det är svett. Halvvägs på vår vandring från Rantee tillbaka till staden

Vi var påväg till Rantee-stranden för att vi hade läst att det skulle vara ett fint snorklingsställe. När vi äntligen hade kommit till stranden genom djungeln hoppade Nanne i sin bikini och vadade hoppfullt ut i vattnet. Men ve och fasa! Hon kände hur något bet tag i hennes ben två gånger efter varandra (i ärlighetens namn var det bara ett litet nafs, men ändå!). Fanny och Ninu hörde ett skrik och undrade vad som hade hänt. Nanne märkte då att några elaka fiskar hindrade henne för att simma över deras boplats. Varje gång hon försökte simma längre ut i vattnet kom de dumma fiskarna nära och skrämde Nanne närmare stranden. Nanne ville väldigt gärna komma djupare i vattnet, och försökte sparka på fiskarna. Det blev en fiskfight som Nanne tyvärr förlorade. Till sist återvände hon tillbaka till stranden. Fiskarna hade vunnit.

Round 2 av fiskfighten: Fanny kom för att skydda Nanne från de onda fiskarna, men de attackerade också Fannys ben. Nanne och Fanny försökte en sista gång att simma väldigt snabbt och plaskande över fiskarnas bo. De kom lite längre ut på ett litet område med sandbotten. Denna plätt var ändå också omringad av fiskarna, och man kunde inte komma vidare utan att de attackerade en. Fanny och Nanne måste plaska tillbaka till stranden.

Round 3 av fiskfighten: Nu var det Ninus tur. Hon gick lite längre till sidan och gick lugnt ner i vattnet. Hon simmade lugnt över fiskarnas bo. De onda fiskarna försökte skrämma Ninu bort, men hon förblev lugn och orörlig. Till sist kom Ninu längre ut till korallen och såg många fina (och snälla) fiskar där. 

I det här skedet hade ett åskmoln uppenbarat sig på himlen och det bullrade hotfullt. Fanny hann ta en snabb snorklingstur (blev inte biten). Nannes snorklingssaldo förblev två fiskbett.

Nanne firar vapp med sin Bucket (den var stark)

På Phi Phi drack vi också lite alkohol, trots det dyra priset. Den första kvällen spelade vi beer pong (Ninu och Nanne var dåliga, Fanny var bra) med bucket (så egentligen var det bucket pong). Den tredje kvällen bestämde Fanny och Nanne sig för att keittä lite. Så vi köpte lite supplies (den billigaste ölen köptes från en speciell butik som hette Fresh Mart). Det var ändå ganska dyrt. Det billigaste sättet för en turist att bli full i Thailand är att köpa den billigaste bucketen. En bucket är en mycket thailändsk grej, i korthet ett litet ämbare med en blandis av alkohol. Fanny och Nanne köpte en bucket som visade sig vara ganska stark. Sen for vi till stranden för att dansa lite. Fanny fick en fyllehicka och var arg som ett bi. Nanne var underhållen och två människor frågade oroligt om Fanny var okej. Sen köpte vi en burgare (Fanny sa tre gånger under måltiden att den var ju jättebillig) och for till sängs. Det här var alltså dagen före vapp-afton. Själva vappen spenderades i limsans tecken.

En fantastisk uppfinning på Railay - en vattenautomat!

Fanny turistar vid Prinsessalahti. Selfiesticken fattas :(

Sånhäna landskap fanns det på Railay

Railays ena strand vid lågvatten. Detta ser du inte i Finnmatkats broschyr

Efter fyra dagar på Phi Phi fortsatte vår turistiga tour till Krabi, eller närmare bestämt Railay Beach. Stranden där var lite rutigare än på Phi Phi, men landskapet var vackert. Det fanns också mycket apor på Railay. Man kunde inte snorkla, så Ninu var besviken. Man skulle ha kunnat väggklättra men Fanny tyckte att det var för dyrt. Det fanns en vacker och väldigt känd strand på Railay (Prinsessalahti), men stranden var full av malesiska turister i flytväst, koreaner med selfie-stick och västerlänningar med öl i handen. Vattnet var smutsigt. Vi gömde oss i ett hörn av stranden, långt borta från flytvästarna. 



Vi var på Railay bara en hel dag. Första morgonen vaknade vi klockan 6 av något dunsade mot vårt tak. Vi trodde först att det var kokosnötter. När ljudet inte slutade steg vi upp för att se vad det var för något. Vi märkte att det var en flock apor som hoppade och jagade varandra på taken av våra hyddor. Aporna hoppade också på Ninus terass och kikade in på henne då hon låg i sin säng. Ljudet var väldigt högt, och det var omöjligt att sova. Efter denna dåliga morgon och på grund av att Railay inte hade någon bra strand bestämde vi oss för att nästa dag åka bort från Thailand till Malesien. 

Fallos-grotta vid Rinsessalahti (turisterna eliminerade från bilden)

Man kunde ha köpte en tour direkt från Railay till Penang dit vi var på väg, men det var lite dyrt plus att allt var fullbokat följande dag. Vi bestämde alltså oss för att göra det själv. Vi beställde en taxibåt från Railay till ett ställe närmare Krabi Town. Båten for sex på morgonen. Därefter tog vi en lokal "bil med flaka" transport till Krabi busstation. Därifrån tog vi en buss till en stad som hette Hat Yai, nära den malesiska gränsen. Vi hade tur och måste inte vänta nästan något. Bussresan var mer eller mindre obekväm fram till Hat Yai, och vi var de enda turisterna. När vi kom fram till Hat Yai var klockan nästan tre på eftermiddagen. Det var nu som problemen började. Vi ville alltså fara till ett ställe som hette Butterworth varifrån man kunde ta en färja till ön Penang. Men inga lokala bussar var på väg dit, eller sen ville de inte sälja en sådan biljett till oss. Alla pekade mot några turistbyråer, som skulle ha tagit oss fram för ett löjligt överpris. Vi vägrade. Tills sist kunde vi ta en lokal minibuss fram till den malesiska gränsen. Vi hoppades att vi därifrån kunde fortsätta vår färd med lokala transportmedel. Färden till gränsen gick bra och snart var vi redan i Malesien. Tyvärr hittade vi inte någon buss som kunde ta oss vidare, så vi tog istället en taxi till nästa stad som hette Kangar. Vi hade igen tur för när vi kom fram for det en buss till Butterworth bara en halv timme från det att vi kom till stationen. Vi köpte glatt biljett (billig!) och fortsatte färden. När vi kom fram tog vi färja till Georgetown i Penang. Färden hade tagit oss 16 timmar och vi var väldigt, väldigt trötta. Vi hade sparat kanske 30 euro allt som allt och det hela var lite av ett äventyr. Men vi var framme vid vårt trevliga hostell, och här tänkte vi bunkra oss i många dagar framöver.


Koh Jumilla vesi oli ollut vähän sameaa. Kun saavuimme Koh Phi Phille ymmärsimme heti miksi saari oli niin suosittu turistien keskuudessa; vesi oli turkoosin väristä ja läpinäkyvää kuin uimahallissa. Löysimme erittäin hienon resortin (Viking Nature Resort). Nanne ja Fanny nukkuivat prinsessasängyssä, Ninu patjalla lattialla. Heh.
Koh Jumiin verrattuna Koh Phi Phi oli kyllä aikamoinen turistirysä. Koska nyt oli off-season, ei saarella kuitenkaan ollut niin paljon muita turisteja. Olimme varautuneet pahimpaan, joten tämä oli meille iloinen yllätys. Hintataso oli tästä huolimatta aika kova. Tämä koskee muuten koko Thaimaata, huom! Vaikka Ninu ja Fanny olivat olleet Thaimaassa, niin maa oli kallistunut huomattavasti viime vierailuista.

Jos tykkää snorklauksesta, niin suosittelemme ehdottamasti rantaa nimeltä Loh Modee. Rannalle kävelee helposti kymmenessä minuutissa Long Beach-nimeseltä rannalta. Olimme Loh Modee -rannalla kahtena päivänä. Rannalla ei juuri ollut muita ilmisiä ja koralliriuttalle ui suoraan rannasta. Klo 12 ja 15 välisenä aikana tosin korealaisryhmät tulivat speedboateilla "snorklaamaan". Tämä oli samalla huvittava ja surullinen näky: korealaiset kelluivat yhdessä kasassa aivan veneen tuntumassa. He myös huusivat täyttä kurkkua samalla kuin heidän oppaansa kaloja houkutellakseen heitti veteen leivänmurusia... Ärsyttävää.
Tästä huolimatta Loh Modee oli oiva snorklausmesta; näimme useita värikkäitä kaloja ja uimme jopa isojen kalaparvien keskellä.

Phi Phillä sattui myös kaksi aika dramaattista välikohtausta: apinan melkein-hyökkäys ja Fannyn hikka. Edellämainittu tapahtui kun olimme kävelemässä Rantee-nimiselle rannalle.
Apina hyökkäsi melkein meidän kimppuumme kun olimme kävelemässä viidakon läpi Rantee-rannalle. Paha apina oli kai haistanut vastaleivotun patongin tuoksun (meillä oli pussi patonkeja mukana). Se tuijotti ahneesti rumilla viirusilmillään patonkipussia. Fanny pakkasi nopeasti patonkipussin Nannen reppuun, mutta apina ei ollut aivan tyhmä. Se tuijotti Nannea ja kiersi tämän ympäri uhkaavasti. Ninu oli paennut kauemmas apinasta. Nanne katsoi apinan rumiin silmiin uhmakkaasti, ja lopulta paha apina hyppeli takaisin metsään. Loppumatka rannalle sujui hikisesti mutta rauhallisesti jyrkkää viidakkopolkua alaspäin. 

Rantee-rannalla Nannen snorklauksen estivät hyökkäävät kalat, jotka purivat Nannea jalkaan. Kalat purivat myös Fannya. Fanny ja Nanne yrittivät potkia kaloja veden alla ja uida niiden reviirien yli kovasti loiskutellen, mutta mikään ei auttanut. Kalat voittivat ja Fannyn ja Nannen oli palattava takaisin rantaan. Ninu oli ainoa, joka ei joutunut kalojen hyökkäyksen kohteeksi. Hän näki monia kauniita kaloja ja ui parrotfish-parven keskellä (ne ovat sateenkaaren värisiä).

Thaimaassa kaikki keitto eli alkoholi eli nami on kallista. Turistille halvin tapa humaltua on juoda Bucket, eli thaimaalainen ämpäri. Me vietimme siis vappua Bucketteja juoden (kts. kuva). Fanny humaltui ja sai hikan. Hän hikkasi ja hytkyi kaduilla niin paljon, että pari huolestunutta tyttöä kysyivät oliko kaikki kunnossa. Fannyn mielestä tämä oli ärsyttävää "Eikö Phiphillä saa edes hikata rauhassa???". Ennen nukkumaanmenoa ehdimme myös tanssia rannalla ja syöda halvan hampurilaisen (vaikka thaimaassa pitäisi syödä thairuokaa)

Phiphiltä lähdimme seuraavaan turistirysään, Railay-beachille. Jätimme Ninun pieneen rastabaariin (Bang Bang bar) juomaan kaljaa sillä välin kuin me etsimme majapaikkaa. Löysimme kaksi rupuista mökkiä. Seuraavana aamuna heräsimme kuudelta omituiseen paukkeeseen. Luulimme, että kookospähkinät putoilivat majojemme katoille. Ääni jatkui jatkumistaan emmekä pystyneet nukkumaan. Paukkeen syyksi selvisi lauma apinoita jotka pomppivat katoillamme ja jahtasivat toisiaan. Yksi apinoista kurkisti sisään Ninun majaan ja tuijotti häntä. Noin tunnin möykän jälkeen apinat kyllästyivät ja lähtivät pois.

Railayn rannat eivät olleet yhtä hienoja kuin Phi Phin rannat. Yksi rannoista, Rinsessalahti eli Prinsessalahti, oli täynnä malesialaisia turisteja pelastusliiveissä (eivät kai osaa uida), korealaisia selfietikkuineen ja länsimaalaisia oluet ja purilaiset käsissään. Prinsessalahti olisi kai voinut olla hieno, mutta väenpaljous ja kymmenet veneet pilasivat maiseman. Ainoa hieno asia Railaylla oli karstikivivuoret, mutta nämäkään eivät saaneet meitä jäämään. Päätimme lähteä Malesiaan jo seuraavana päivänä. 

Matka Georgetowniin Malesiaan alkoi kuudelta aamulla. Olisimme voineet ostaa matkan suoraan matkatoimistosta, mutta kaikki oli loppuunmyyty ja hinta oli hieman kallis. Halusimme kuitenkin päästä Malesiaan mahdollisimman nopeasti, ja päätimme tämän takia järjestää kaikki liput itse. Koska netistä oli hyvin vaikea löytää minkäänlaista infoa asiasta, tulee tässä selvitys kuinka pääsimme Krabista Georgetowniin (Penang): Ensin menimme veneellä Railaylta Ao Nammao:n satamaan (100baht), sen jälkeen paikallis"bussilla" satamasta Krabin bussiasemalle (1h, 60 baht). Meillä kävi tuuri, sillä saimme liput tunnin päästä lähtevään bussiin Hat Yai:hin (230 baht, 5h). Hat Yaista otimme minibussin Malesian rajalle (1h, 50 baht). Kävelimme rajan yli ja saimme 90 päivän oleskeluluvan Malesiaan (leima passiin). Olimme nyt Padang Besar-nimisessä kaupungissa, mutta täällä ei ollut kunnollista bussiasemaa. Lähin sijaitsee 38 kilometrin päässä Kangarissa. Otimme taksin sinne (40 MR - 10E, 40min). Kangarissa meillä kävi taas tuuri ja saimme liput Butterworthiin vievään bussiin (4euroa, 3h). Butterworthista seilasimme lautalla 10 minuuttia Georgetowniin, joka sijaitsee Penangin saarella. Koko matka kesti 16h ja maksoi noin 20euroa per henkilö.

På by-till-by-vandring i Himalaya, del 2

Efter den långa vandringen till Kecheperi-sjön hade vi väldigt onti i musklerna, så vi bestämde oss för att bli en dag vid sjön. Vi hittade en annan guest house med utsikt över en söt liten dal. Det kändes som att vi inte hade fått tillräckligt med energi från linser och dal, så vi åt ett kexpaket var och myste under täcket medan det ösregnade ute. Efter en promenad ute märkte Fanny att hela hennes sko var alldeles blodig. Hon undrade högt vad det kunde vara, då  pojken som hade ansvar över stället tittade in och sa att det såg ut som en blodigel skulle ha sugit blod. Blodigeln hade kanke spruckit in i Fannys sko, för att den onda masken var spårlöst försvunnen.

Efter en skön  slapp-dag vid sjön fortsatte vi tillsammans med Cindy vägen mot nästa destination: byn Yuksom. Vägen gick ner i en dal och sedan upp igen. Det var hett och vi såg inga andra turister. Det var väldigt lugnt. Vi såg många baby-gettar och hundvalpar. Cindy och Nanne var upprymda. 

Efter en väldigt brant uppförsbacke i skogen kom vi fram till Yuksom. Det var en söt liten by belägen i en liten dal. Det första vi gjorde var att beställa massvis med mat och en KALL ÖL var. Efter det hade Fanny och Nanne en liten diskussion om Fanny skulle duscha eller inte. Fanny ville inte duscha för att det var kallt och för att hon inte ville frysa. Nanne vägrade sova i samma säng med en smutsig person som svettats många liter i tre dagar, och tvingade Fanny i duschen.

Vi stannade en dag i Yuksom och slappade. Vi såg en liten Helig Sjö, som enligt Fanny mest liknade en liten pöl. Men det var varmt och man kunde sitta i solen och läsa. Solen kändes väldigt varm efter de några väldigt kalla och fuktiga dagarna i Kecheperi. 

Efer en dags vila fortsatte vi vandringen från Yuksom mot byn Tashiding. Stigen gick upp och ner, och vi blev väldigt svettiga igen. I ett skede gick vi ett stycke på en väg som var täppt av nedrasade stenbumlingar. Nere i dalen låg en mosad traktor...gulp! Kort efer detta gick Fanny på kanten av en stig, och sparkade i misstag en sten som rullade ner. Denna sten föll nästan i huvudet på en gammal tant. Hon stirrade väldigt argt på Fanny.

Efter ungefär sex timmars vandring kom vi trötta fram till Tashiding. Det hade varit storm i Darjeeling, och elektriciteten var av. Tashiding var inte annors heller en särskilt händelserik plats. Fanny, Nanne och Cindy bestämde sig för att det bästa man kan göra i en tråkig stad är att prova på lokal sprit. Vi köpte Sikkimesisk brandy och drack det på rummet. Vi blev också inlåsta på vårt hostell, eftersom hostellägarna tyckte att det var säkrast att låsa alla dörrarna till natten med ett hänglås. Som tur var dörren uppe nästa morgon då vi skulle åka jeep tillbaka till Pelling.

Efter en kall dag i Pelling åkte vi tillbaka till Darjeeling, som kändes som New York. Kvällen spenderades åter igen tillsammans med en kall öl.

Nanne trött i hotellrum vid den heliga sjön

Hotell nummer två, med utsikt över sjö och berg

THE lake

Vägen från sjön till Yuksom

Det var grönt och lummigt i dalarna

Äntligen i Yuksom!! Nanne firar med en kall öl

Den lite mindre heliga sjön i Yuksam

Den fantastiskt goda Millet Wine. Se hur vi njuter! Här med Cindy

Fanny tänker vid dörröppningen av ett buddhistiskt kloster. På vägen från Yuksom till Tashiding

Sötis skuttar glatt

Traktori-raato. Nyyh

Utsikt 1

Utsikt 2. Man ser Tashiding nere i dalen

Den hemliga drycken. I mörker då det inte fanns elektricitet.

Pitkä kävely Kecheperi-järvelle oli hyydyttänyt meidät, jotein päätimme jäädä järvelle päiväksi lepäämään. Cindy löysi metsästä mukavan guest housen, josta oli hienot näkymät kauniiseen laaksoon. Guest house oli oikeastaan pelkkä mökki metsässä. Huone maksoi vaivaiset kolme euroa.

Päivä oli sateinen, joten tankkasimme energiavarstojamme vällyjen välissä keksejä syöden (keksipaketti per nuppi). 

Fanny ja Nanne kävivät kävelyllä metsässä, jonka aikana paha iilimato oli hyökännyt Fannyn kimppuun. Fanny huomasi hyökkäyksen vasta myöhemmin kenkiä riisuessaan: koko kenkä oli aivan verinen, mutta syyllinen oli mystisesti kadonnut. Nyt valkoiset kengät olivat aivan veressä...

Seuraavana päivänä matka jatkui kohti Yuksom-nimistä kylää. Polku kulki ensin alas laaksoon (sattui polviin) ja sitten takaisin ylös (hiki virtasi). Missään ei näkynyt muita ihmisiä, paitsi kun polku kulki pikkuriusten kylien läpi. matkalla törmäsimme myös moniin eläinvauvoihin (vuohiin, kissoihin, lehmiin ja koiriin). Vauvat villitsivät Nannen ja Cindyn.

Kiipesimme hyvin jyrkkää ylämäkeä ehkä noin tunnin ajan, ja lopulta saavuimme hikisinä Yuksomiin. Pieni kylä oli kuin suuri vilkas kaupunki, sillä siellä oli jopa neljä ravintolaa. Tilasimme heti paljon ruokaa ja KYLMÄT OLUET. Ahhhhhhh ihanaa! Ruuan jälkeen Fanny ja Nanne kävivät keskustelun siitä, olisko suihku tarpeen. fanny ei olisi halunnut käydä suihkussa, sillä hän paleli. Nanne taas ei suostunut nukkumaan likaisen ihmisen vieressä, joka oli hikoillut litroittain viimeisten päivien aikana. Lopulta Fanny meni suihkuun sovun säilyttämiseksi.

Vietimme yhden päivän Yuksomissa, jonka suurin nähtävyys on pieni Pyhä Järvi, joka näyttää enemmän pieneltä lätäköltä. "Järven" rannalla oli kuitenkin mukavan lämmin, ja aurinko tuntui ihanalta kylmän ja kostean Kecheperin jälkeen.

Seuraavana päivänä matka jatkui kohti Tashidingia. Polku kulki ylös ja alas, ja koko seurueemme kylpi hiessä. Yhdessä kohtaa polku leveni tieksi, joka oli suurten kivenmurikoiden tukkima. Alkaalla laaksossa häämötti traktorinraato...ulp! Hieman myöhemmin Fanny sattui kävelemään liian lähellä polun reunaa. Hän potkaisi kiveä joka vieri alas, ja putosi melkein eräään vanhan rouvan päähän. nainen tuijotti Fannya hyvin vihaisesti. Kävelimme nopeasti ja anteeksipyytävästi pois paikalta. 

Noin kuuden tunnin kävelyn jälkeen saavuimme Tashidingiin, joka oli hyvin tylsä kylä. Löysimme vaivalloisesti ruokapaikan ja saimme hieman nuudeleita ja momoja, tiibetiläisiä dumplingeja. Darjeelingissa oli ollut myrsky, minkä takia Tashidingissa ei ollut sähköjä. Tylsyyden keskellä päätimme kokeilla paikallista viinaa, Sikkimiläistä brandya. Joimme sitä piemässä huoneessamme ja odotimme että voisimme mennä nukkumaan. Turvallisuutemme takia hotellin omistaja lukitsi alaoven munalukolla. Olimme siis takalukossa. Onneksi ovi oli taas auki seuraavana aamuna.

Tashidingista otimme jeepin takasin Pellingiin. Siellä vietimme yhden kylmän päivän, jonka jälkeen matka jatkui takasin Darjeelingiin, joka tuntui suurkaupungilta Sikkimiin verrattuna.