På äventyr i norra Myanmar

Myanmars stat har "skapat" vissa turisattraktioner i landet. Till dessa hör bl.a Bagan och Inle-sjön. Alla turister måste betala en avgift i dollar då de besöker dessa ställen. Som vi nämde i förra inlägget kostar det 20$ att besöka Bagan. Det kostar 10$ att besöka Inle-sjön. Dessa pengar går med stor sannolikhet i någon pamppus ficka...(med tanke på hur fattiga dessa områden är)

De flesta turister som kommer till Myanmar besöker fyra ställen: Mandalay, Bagan, Inle-sjön och Yangoon (landets huvudstad ända till 2006, då pamppuna byggde en ny stad mitt ute i ingenting och använde 4 miljarder dollar på detta (välanvända pengar). Den nya "välkända" huvudstaden heter Nay Pyi Taw och betyder typ "solens kungliga stad").

Vi ville inte vara som alla andra turister och följa regeringens turist-tivoli-inträdesavgiftsväg. Därför valde vi att efter Bagan åka upp till Norra Myanmar. Uppe i norr finns flera områden som turister inte får besöka pga strider mellan minoritetsbefolkningar och staten. Det finns ändå några ställen som man kan åka till utan problem, och utan att träffa på nästan någon annan turist. 

Vår färd norrut började i Mandalay. En myanmarisk specialitet var att man endast kunde köpa biljetter till tåget samma dag mellan mellan kl 6-10 på morgonen. Juhuu!

Vi körde på med borgerlig stil och köpte sovplatser (normala sittplatserna är träbänkar). Vi fick en egen kupé, men den var inte på något sätt lyxig. Myanmars tåg har inte en särsklit bra hinta-laatu-suhde (biljetten kostade 15€ och resan skulle ta 15h, jämfört med t.ex Indien där man får en ok liggplats till ett 14 timmars tåg för ca 5€).

Lyxig hytt! (och äckliga bananer)

Tåget var pukans värld.

Det blev en happening av att fläkten i vår kupé inte fungerade. In kom poliser som patrullerade på tåget och några konduktörpojkar som insisterade på att vi skulle byta kupé. Vi gick med på det, fast vi inte skulle ha behövat en fläkt. Den nya kupén var full av musskit, och det gick inte länge före kupéns invånare kom fram ur sina gömslen. Först snusade mössen bara på våra sandaler, men efter en stund blev de mera och mera vågade. Tills sist hoppade en av dem på Nanne. Då bestämde vi oss för att gå tillbaka till vår gamla kupé.

Gerda är ängslig i pukans värld (pukans kamp!)

Pukans kamp fortsätter (pukan vann)

Natten var het och svettig, och vår kupé var full med flygande pukan (kräk). I början av vår resa hade man frågat oss ungefär 10 gånger vart vi var påväg (Hopin), och vi räknade med att någon skulle komma och väcka oss om vi höll på att missa vår hållplats (de hade naturligtvis inte någon kuulutus i tåget). En av de otaliga konduktörerna på tåget hade visat till oss att vi skulle vara i Hopin kl 4 på morgonen. Vi var vakna kl 4, men eftersom vi inte hörde något om Hopin, och för att vi inte kunde läsa stationsnamnen som bara stod på burmesiska, fortsatt vi att sova.

Resultatet av att alla slänger rosk ut i det fria

Vi vaknade när det blivit ljust. En konduktör råkade gå förbi vår öppna dörr. Han började skratta då vi sade att vi skulle stiga av i Hopin. Vi hade tydligen missat stationen och skulle stiga av nu. Konduktören förde oss till den okända stationens kontor. Ingen kunde engelska, men av teckenspråket förstod vi att vi skulle vänta 4h på nästa tåg. Alla på stationen stirrade förundrat på oss (inga whiteys irrar i dessa trakter). 

Han som tydligen var chef på kontoret beställde morgonmål till oss, och hämtade ett bord till oss. Fyra timmar gick ganska snabbt till sist.

Det gick inte som på Strömsö (fel station)

När vi äntligen kom till Hopin, 10h senare än vi borde, kom en man genast fram till oss och frågade om vi behövde skjuts. Normalt brukar vi inte gå med den första som erbjuder, men här i Myanmar är turismen ännu så liten att det inte har hunnit bildas en likadan kultur av att be dubbelt pris av turister som t.ex i Thailand (oftast är den som kommer till en först på en station en person som försöker tjäna lite extra på dig).

Eländiga by

Vi fick alltså en skjuts på ett väldigt obekvämt biltak till byn Lonton vid Indawgyi-sjön. Den myanmariska stilen trogen hade vi många olika pauser innan vi riktigt kom iväg. Först skulle vi vänta att bilen var proppfull med människor och baggage. Efter det följde två tankningspauser, varefter vi blev stannande av en man på skoter som ville se våra pass och skrev detaljerna på ett papper (mystiskt?). Efter en kort körning skulle bilens "kylartank" fyllas med vatten. Tanken var en vattentonkka som var fastbunden på biltaket. En slang förde ner till motorn. I samma veva skulle hjälpmannen (alltså inte chauffören) äta en sen lunch, medan vi alla passagerare väntade snällt på taket. När vi äntligen kom iväg igen, körde vi upp för en brant backe. Den överlastade bilen blev överhettad, men det var förväntat. Uppe på backen väntade nästa kylar-pausställe, och vattentonkkan fylldes igen. Efter ungefär 3,5h och en svindlande sträcka på 25-35km (vet inte exakt), var vi framme vid den enda guest housen vid Indawgyi-sjön. 

Bilen som körde oss till Indawgyi-sjön

Färd på taket (ont i reven)

Vår heta boplats vid sjön

Vi var också de enda turisterna. Pga en hög kielimuuri var det väldigt svårt att kommunicera med guest house-ägaren. Han kunde nog flera engelska ord (room, fish, coffee, motorcycle, kayak, toilet, breakfast) än vi kunde burmesiska ord (hej och tack). Diskussionerna blev väldigt korta. 

Människorna i byn var söta och hälsade och log då vi gick förbi. Det var ett lugnt ställe.

Sjöbild 1

Sjöbild 2

Sjöbild 3

Efter en bastusvettig natt i vårt heta rum var vi klara för en svettig och vindstilla dag på sjön. Vi hyrde en kajak och paddlade till den "flytande pagodan", ett buddhistiskt tempel på en liten ö i sjön. 

Vi fick också oväntat sällskap av tre unga turister. Vi förstod av vår guesthouse-ägare att det var väldigt speciellt och ovanligt att fem turister var i byn samtidigt.

På äventyr ute på fjärden

Den flytande pagodan uuuhh och den spegelblanka sjön

En av dagarna hyrde vi en motorcykel och åkte på sightseeing i trakten. Folk hälsade ivrigt då vi åkte genom de små byarna vid sjön. Vi träffade också en grupp kvinnor som var ivriga att bli fotograferade med oss.

Myanmar style

Kvinnorna i byn var väldigt excited

En by vid sjön

En bensinmack (h: Gerda)

Risfält

Efter Indawgyi-sjön åkte vi tillsammans med de tre andra turisterna först på biltaket tillbaka till Hopin, och därifrån 5h på träbänk i tåget till byn Naba. Från Naba åkte vi en väldigt bumpig och hård motorcykeldriven flakbil i 1h till staden Katha, som ligger vig  en stor flod. Man kan lugnt säga att vi hade ganska ont i reven, samt nackspärr, när vi kom fram. 

Söt i sin burmesiska risplockaroutfit

En laddningspunkt på en tågstation. 

Barack väntar ivrigt på tåget mot Naba

En stations-tv

Hälinää i tåget

Katha var mysigt på burmesisk standard: gamla trähus vid en flod. Katha är främst känt för att George Orwell bodde där i sina dagar. Han har också skrivit boken Burmese Days som utspelar sig i Katha.

Vi blev i Katha i en natt.

Skolbarn påväg hem med båt i Katha

Dagen efter skulle vi ta båten längs med floden till Mandalay.

Vi hade köpt däcksplatser, och hade tack vare Nannes fiffighet också köpt ett tunntunnt underlag som bättre skulle passa som picnickmatta på vappen. Det underlaget blev vår säng och gosplats i de följande 42 timmarna. Båten skulle ta 25h, men av någon för oss okänd orsak blev det nästan ett dygn extra på den mysiga båten.

Den första kvällen började det regna och blåsa hårt, och blåsten tryckte regnet in på däcket som bara var täckt med ett tak, men sidorna var öppna. Alla blev våta (och glada) och försökte dra sig mera in mot mitten. Vi och de tre andra turisterna försökte bygga ett skydd av två små pressun och alla plastpåsar som vi ägde. Båten tog i land och stannade där hela första natten. Vi tror att det var pga regnet, men ingen konfirmerade vår gissning.

På den fantastiska lyxkryssaren

I början var vi ännu glada och hade ännu inte så ont i reven

En söt passagerare med sin mamma

Ni skulle ha sett våra miner när vi på den andra dagens kväll, då vi satt förväntansfullt och trodde att vi skulle komma fram snart, fick höra att vi först skulle vara framme nästa dag! Kort härefter tog vår båt i land och stannade där hela natten (istället för att fortsätta till Mandalay). 

Båtfärden var väldigt obekväm, inte bara pga det hårda underlaget men också för att vessorna var så äckliga (ett allmänt fenomen i Myanmar, även i betalningsvessor). De luktade fruktansvärt och var fulla med otäcka stora och små kräk, bl.a megakackerlackor. Man måste skrämma dem bort från byttan med att kasta vatten på dem. Det fanns heller inte en roskis i vessan (för det första använder man inte vessapapper i Burma, och om man gör, så kan man inte spola ner det för att rören är för trånga och för det andra kastar de allt rosk på vägen/floden/naturen), vilket orsakade problem.

Trötta o arga efter domen av 17h extra på lyxkryssaren

Vi hade inte förberett oss på en extra dag och natt på båten, så vi hade inte tillräckligt med vatten och mat. När båten tog i land för den andra natten hoppade vi i land i en liten by och for på vattenjakt. Vi hittade ett lokalt café/chillställe som också var ägarnas hem. De hade en av byns enda generatorer och den enda tv:n. Byborna satt alla glatt med varandra och tittade på en burmesisk karaokevideo och sjöng med. Det blev en uppståndelse då vi dök upp och frågade om vi kunde köpa vatten.

Alla log brett mot oss och några som hade telefon ville fota oss. Fler och fler människor samlades i hyddan för att titta på oss. Vi drack en kopp te med församlingen, men efter det behav vi oss tillbaka till den underbara båten.

Skydd mot de tusentals flygande pukadjuren som samlades vid lamporna (pukans kamp)

I skydd

Nästa dag var vi äntligen framme i Mandalay. Vi var smutsiga och trötta, och checkade raka vägen in i ett kiva hotell (Myanmars regering har bestämt att bara vissa hotell, de dyraste, har lov att ta emot utlänningar. Därför måste man betala, i förhållande till den allmänna prisnivån, väldigt mycket för boende  i Myanmar).

LYX i Mandalay

Den allra sista dagen i Myanmar spenderade vi borgerligt vid en skön simbassäng i Mandalay. Det var en oas mitt i den hektiska staden och ett bra sätt för prof. Erkinheimo och lady Nurmi att sluta sin Myanmarssemester. Vid poolen hade vi sällskap av ett pensionerat och lite borgerligt par. Väldigt gemytligt.

Trotsar ödet med cykel på Mandalays galna gator

En borgerlig oas mitt i staden!

Efter att vi glatt gjort oss av med en betydande summa pengar vid poolen hade vi ännu ca 4 euro kvar att spendera. Vi for till en lokal supermarket och köpte: en ask honungsmelon, en ask vattenmelon, en påse torkade ananasskivor, en liten påse chips, ett ljus och en cd-skiva. Fast t.ex. transport eller hotellnätter ibland kan kännas dyrt i Myanmar så är allt annat VÄLDIGT billigt. T.ex. åt vi i gatukök för 25 cent och for till frissan för 2,5 euro.

Vi skriver detta inlägg från vår vakioplats De Talak hostel i Bangkok. Imorgon börjar den glada hemresan med Air India. Första stoppen: Paris!

På mummuskoter i Bagan

Som sagt, vårt sista Asien-resemål på den här resan var Myanmar, eller Burma som landet tidigare hette. Namnet i sig är redan kontroversiellt (liksom själva landet). Det var militärjuntan som döpte om landet till Myanmar år 1989. Personer som bl.a. Aung San Suu Kyi kallar fortfarande landet Burma. Å andra sidan var det britterna, de forna kolonialisterna, som hittade på namnet Burma. I själva verket syftar "Burma" på endast en etnisk grupp inom landet, "Myanmar" igen inkluderar hela landets befolkning.

Nåja, nog med babbel. Vi började vår resa i Mandalay, landets andra största stad. Staden är med sina smutsiga gator, ivriga taxi-chaufförer och fula hus ungefär lika charmig som en indisk stad (d.v.s. inte alls charmig). Vi bestämde oss för att genast följande dag fara till Bagan, landets kanske största turistattraktion.
Bagan är ett enormt, 1000 år gammalt tempelområde som ibland jämförs med Angkor Wat i Kambodja. När man kommer in på området så stannar bussarna vid en office där en ivrig tjänsteman eller kvinna springer ut och vill att alla turister ska betala en inträdesavgift på 20$/person. Pengarna går naturligtvis inte till att upprätthålla tempelområdet utan till regeringen själv. Likadana avgifter finns på många andra ställen i Myanmar, så om man vill undvika att stöda regeringen måste man fara till mera inte-turistiga ställen.
Vi pratade med några som hade lyckats undvika att betala eftersom minibussen inte stannat vid officen. Det finns dock biljettkontroll vid några av de kändaste templen så om man blir fast måste man betala senast då.

En typisk Bagan-vy

Söt skuttar glatt bland tempel

Vi hade tänkt att vi bara sku vara tre dagar i Bagan. Men vårt hostell (Ostello Bello) var så kiva att vi blev kvar ännu en extra natt. Hostellet är helt nyöppnat och ägs av några italienare. Man får bl.a. gratis pasta-smakprov, gratis burmesiska cigarrer (nam!) och det finns en bar med cocktails... Stället var dessutom fullt av andra unga backpackers så det var en mycket socialt ställe.

Prof. Erkinheimo njuter borgerligt av sin afternoon-cigarr och öl

Själva Bagan var också jättefint och intressant. Det var förbjudet (!!!)(statiligt beslut) för turister att hyra motorcyklar, så vi måste acceptera vårt öde att se ut som världens största nubar och hyra en elskoter istället. Den första el"skotern" som vi fick åkte max. 15km/h, och vi kände oss som gamla och lite tjocka tanter på vår patetiska cykel (ni vet domdär som man ibland ser i butiken med en såndän elcykel...) Borta var de lysande dagarna i Thailand där vi glatt kruisat omkring med en riktig skoter.... 

Gerda kiitär i sanden (några kritiska stunder före akkun tog slut)

Vi körde nubigt och långsamt längs med vägkanten medan burmeserna schwooshade förbi oss med sina motorcyklar. Men i alla fall sparade vi på naturen!
Vi körde runt i hettan (Bagan är ett av Myanmars hetaste ställen) och tittade på tempel. Efter att vi sett de viktigaste templen bestämde vi oss för att leta efter ett tempel där man kunde se solnedgången. Vägen var en sandväg, som vår kinesiska stads-elskoter inte riktigt tyckte om. Den var inte menad för offroading i sanden, och skulle hellre ha rullat på asfalt i en kinesisk stad. Det gick som man kunde ha förväntat sig: akkun tog slut, och vi var långt borta hemifrån.
Nanne fick promenera hela vägen tillbaka, medan Fanny halvt cyklade (den kinesiska skotern hade smart nog pedaler) och halvt blev frampressad av den nästan tomma motorn. Som tur kom några pojkar och hjälpte Fanny och skuffade henne framåt med sin egen motorcykel. När Fanny kom till elskoterhyrningsstället fick hon en annan skoter och hämtade Nanne tillbaka hem.
Lärdom: elskoter är bra för korta butiksresor i en stad.
I Bagan träffade vi några roliga typer som vi hängde med (en holländare och en spanjor) Vi var först lite anti-sociala finnar, men inte ens en finne kunde hålla sig i gömman på vårt sociala hostell. Med våra nya vänner gjorde vi en dagsutflykt till det heliga berget Popa. Som alltid då vi har varit på berg, var det mulet och regnigt också denna gång (den enda dagen det regnade då vi var i Bagan...). På berget fanns en massa apor, och ap-kaki. Man skulle gå barfota för att berget var heligt. Det hade regnat och all ap-kaki blandades med regnvattnet på marken. Aporna hoppade omkring och burmeserna bad donationer till templet. På toppen regnade och blåste det. En harmonisk upplevelse, kan man säga. 

Ett ägg (?) vid Popa

Hyi (kaki)

Den fantastiska utsikten från Popa-berget (!!!!)

Bagan var ett roligt ställe att hänga på. Efter 5 dagar var det ändå dags att åka tillbaka till Mandalay.
På vägen lyckades vi få matförgiftning (första gången under hela resan!), så vi måste bli en dag längre i den Underbara Staden. Som tur hade vi ett lyxigt hotell!

Innifrån ett Baganskt tempel

Väldigt branta trappor upp till ett av de högsta templena

Några glada pojkar som vi träffade i en liten by

Myanmarisk "buss" - man sitter alltid på taket

Speciella löv som används till att rulla in bitar av betelnöt som
är en stimulant. Många burmesiska (och indiska) män tuggar på dessa löv-nöt-nyyttin som färgar spottet rött. Därför ser man röda pläjäyksin överallt på gatorna. 

Vi provade på nötlövet

Ett typiskt tempel

Vacker kvinna i vackert landskap

En pyrähdys i pukans värld

Medan vi väntade på att Burmas ambassad i Bangkok skulle sätta visum i våra pass, åkte vi till den hittills pukigaste (=mest kräk) ön på resan, koh Mak nära Kambodja. Kanske vi bara hade blivit klena efter en inte så insektfylld vistelse i Japan, men vi var tydligen  inte tillräckligt härdade för koh Maks pukadjur. I vår billiga mökki med havsutsikt hade vi nämligen flera olika invånare. En musfamilj bodde inne i ena väggen, och höll fest varje morgon kl 5, de tyckte också om att använda vårt duschrum som vessa. En stor ödla som vi döpte till Bill tyckte också om att chilla i stugan. Bill använde hela stugan som sin vessa (vi hittade mystiska läjän omkring som vi räknade ut att var lisko-kaki) och hade mystista höga ljud för sig tidigt på morgonen. Bill var ungefär lika stor som en ekorre från Fölisön.

Det värsta (för Fanny) på koh Mak var ändå de onda och ondskefulla sandflugorna, som trots sin minimala bananflugsstorlek lyckades orsaka stor skada och irritation (se bild). Ohyran gömde sig i sanden på stranden och kom fram så snart Fanny närmade sig. Det enda sättet att lura dessa blodtörstiga flugor var att gömma sig in i hängmattan. Nanne reagerade inte alls lika mycket på sandflugorna, hon fick bara små röda märken som kliade en stund. Fannys bett däremot svällde upp till enorm storlek och kliade i flera dagar (kliar också i skrivande stund). Många stirrade förfärat på Fannys utslag när de såg dem.

Det var värre än vad det ser ut som. Och det kliade i flera dagar. Sandflugorna är saatanasta tulleita

Bill i närbild

Koh Mak var ett väldigt chilligt ställe. Det var lite som Thailand för 20 år sedan (berättade flera västerländska Thailand-konkarin som bodde på ön) och hade t.ex. fått elektricitet bara för några månader sedan. Koh Mak ligger brevid party-ön Koh Chang som är mycket mera utvecklad. På koh Mak fanns flera resorts men många var stängda eftersom det var lågsäsong. Det fanns bara en handfull turister på ön, resten var locals.

En öde strand med en Nanne

En bra sak med en folktom ö är att man kan pussas i fred! 

En tilanne med Jashi

När vi väntade på att vår 500 hästkrafters speedboat sku ta oss till ön träffade vi en 65-årig britt, John, som bodde på ön. John var lite speciell men trevlig, och han bjöd oss till sitt hus. Vi besökte honom på vår andra dag på ön. Johns hus låg mitt i en resort, vilket resort-ägaren inte alls gillade (men det var hans eget fel då han för flera år sedan sålt tomten till John). Ägaren hade planterat stora växter och blommor kring Johns hus, vilket avskärmade honom från resten av resorten. Ägaren hade också täppt till Johns stig, som ledde till resortens simbassäng, med en stor blomkruka. 

Johns hus var väldigt fint med tre våningar. Han hade dock haft lite otur med kvinnorna i sitt liv och bodde därför ensam. John tyckte mycket om candy crush, och hade redan kommit till värld 1001, vilket han stolt berättade för oss. Vi tog lite keitto, först vittvin  hos John från en femliters tonkka och sedan öl på en lokal restaurang. John skulle ha viljat festa vidare, men vi skulle köra skoter tillbaka till vår pukiga mökki på mörka och leriga vägar, så vi bestämde oss för att några öl fick räcka.

Vi hyrde alltså en skoter för 24h och kruisade med den runt ön. Vi försökte hitta flera sevärdheter, bla erotiska statyer gjorda av en lokal konstnär, "turtle beach" och en legendarisk matvagn, men vi hittade ingen av dessa. Istället hittade vi många leriga vägar. 

Vi fick vara (nästan) helt ensamma på stränderna. Här och där såg man grupper med bangkokianska turister som tog selfies på stranden. De försvann ändå snabbt tillbaka in i sina hyddor så att de bara inte skulle bli bruna. 

En sötis på stranden

En såndän instagram jag-är-cool-och-går-på-stramden-och-mitt-ansikte-syns-inte-bild

Jaaa---alltså öde strand 

Vi hade också bra tur med vädret. Trots att det är regnsäsong nu, regnade det ordentligt bara dagen då vi kom. Vi kan alltså rekommendera Thailand även såhär i juni (högsäsongen är december-februari)

Efter att vi kom tillbaka till Bangkok firade vi Nannes 25-årsdag! Nanne hade jätte ihanaa. Först var vi till massage, därefter på laga-din-egen-thaimat-kurs. Kvällen slutade på en takterass med en shisha aka hookah aka nargile och en liters kanna long island ice tea. Nam. Keitto är gott.

Födelsedagsbarnet med en liter keitto

Födelsedagsbarnet äter nattmat