Singalila Ridge Trek, myös "Pilvi eli sinne ja takaisin" (part 2)

Vi skriver det här inlägget från Kolkata, the city of joy. Alla hotell som vi kollat från en guidebok är fulla, så vi hamnade gå tillbaka till ruttna Hotel Bimal. Det är inte ett bra hotell fast det kostar 10 euro per natt, vilket är dyrt i Indien. Vi måste gräla med ägarna om att få rena lakan. När vi sa att de var smutsiga sa de bara "not dirty, clean", fast lakanen hade blodfläckar och luktade gubbsvett. Till sist gick Fanny ut med en dyna i handen och visade till en annan arbetare hur smutsig den var. Då fick vi äntligen rena lakan. Vi orkar inte vänta att få flyga iväg härifrån till Bangkok imorgon.


Dag 3 Sandakphu (3636m) till Phalut (3600m)

Vi sov natten i byn Sandakphu som ligger i 3600 meters höjd. På dagen kände vi inte av höjden, men på natten kändes det som att vi inte fick luft. Det var lite obehagligt, och därför var det skönt när klockan blev 5 på morgonen och folk började vakna för att göra sig redo för den möjliga bergsutsikten. Med god tur skulle man kunna se flera över 7000 meter höga berg plus mt. Everest och Kanchenjunga, världens tredje högsta berg. Vissa indier hade åkt upp med jeep (fusk). De stod ute och väntade med halsdukarna virade runt huvudena som hattar. Det blåste kyligt då stora moln for genom byn. Alla stod ängsligt och tittade åt det hållet som bergena var. Man såg bara moln och moln och moln. I ett skede kunde vi ändå skymta konturerna av ett berg (!!!). Sedan var det borta... Besvikna och frusna gick vi tillbaka in för att dricka te. Plötsligt kom en guide in i terummet och sa att bergen äntligen hade kommit fram! Hurraa! Alla stod ute och betraktade utsikten. Det såg ut att bergen svävade i luften. Kameran klarade tyvärr inte av att fota utsikten på ett bra sätt. Ni får åka till Sandakhphu, be till alla gudar och hoppas på att vädret är fint för att se utsikten själva.

Efter vandringens höjdpunkt, alltså bergen, fortsatte vi vägen. Pemba såg till att vi åt tillräckligt med morgonmål. Vi promenerade i fina landskap. Man såg ner i dalar och det var vackert. Bergena syntes ännu i en kort stund, sedan försvann de bakom moln. För att få lite spänning, akrobatiserade vi oss upp på en stor och hög sten varifrån det var ett brant stup djupt ner i en dal. Nanne klättrade strumpfota för att inte halka. Det var lite skrämmande.

Efter stenbumlingen promenerade vi en stund och kom fram till en passkontroll för turister. Varför alla dessa kontroller? Hittills hade vi visat passet sju gånger på 2,5 dagar, och det enda de gör är att de skriver passnummer och namn i en bok. Vad gör de med alla sina häften med namn?? Indier....

Kort efter passkontrollen ville Pemba att vi skulle hålla paus och äta mellanmål. Nu fick vi äntligen se vad han hade burit i sin lilla påse hela vägen från där vi startade: söta boxar med var sin eineskaka, chokladpatukka, kexpaket och pillimehu! Det var ganska gulligt att han burít på detta mellanmål i en så lång väg. En annan grupp som bokat sin tour via samma agency som vi stannade också på samma ställe och höll paus. Deras guide hällde sås från en öppen makrillburk på Fanny. Som tur var Fanny redan färdigt väldigt smutsig, så man kunde nästan inte urskilja de nya tomatsåsiga fläckarna från det tidigare smutset.

Efter pausen fortsatte vandringen i ca 30 minuter uppåt till en liten kulle. Det var svettigt, men inte speciellt tungt för två bergsgettar som Fanny och Nanne. Uppe på kullen meddelade Pemba att det igen var dags för mat- och tepaus. Nu skulle vi få nudelsoppa. Vi var ännu mätta från föregående paus, men eftersom Pemba så glatt erbjöd soppa till oss bestämde vi oss för att äta ändå. Man går i alla fall inte hngrig på en indisk tour!

Efter lunchpaus nummer 2 gick vägen ganska platt. Det började (såklart) bli mulet då vi började kliva uppåt mot "byn" Phalut. Det var så kallt att vi fick klä oss i toppatakki och ta några klunkar av vår hemliga värmeplunta innehållande brandy från Sikkim. Det blev också en liten situation då Pemba visade oss vårt rum i en väldigt rupuinen "government guest house". Rummet var stort som ett klassrum, andedräkten ångade i kylan och sängarna såg möggliga ut. Den andra gruppen som vi gått med fick gå till ett bättre ställe, trots att de bokat sin tour senare än vi. Vi var missnöjda och frusna, och meddelade till Pemba att vi helst ville byta ställe (vår tour var ändå ganska dyr på indisk skala, så vi tänkte att det är ok att kräva bättre). Det gick inte länge förrän Pemba och den andra guiden hade fixat ett rum till oss i den bättre guest housen. Det vi inte visste var att en grupp indiska män hade blivit utslängda därifrån så att vi skulle få plats. Vi hade inte riktigt kunnat prata med Pemba på grund av en väldigt hög språkmur. Vi tyckte väldigt synd om dessa tre indier som blev utslängda pga oss. Hur som haver blev vi ändå på det bättre rummet som var rena lyxen jämfört med det kalla och smutsiga klassrummet. Vi hade till och med plastblommor i en vas.

Dagens gåta: ser ni bergen?

Happy hikers

Nanne på den skrämmande stenen

Saker som man borde göra i Singalila national park

Dag 4

Nästa dag var det fortfarande mulet ute, vilket var väldigt synd, för att man från Phalut på en klar dag kan se en panoramaview av berg, bl.a. Everest och andra höga berg. Vi såg naturligtvis bara moln och frös som små gatuhundar. Vi lindade oss in i fyra täcken och toppatakki för att värma oss. Pemba hade även idag väckt oss med morgonte i sängen. Det är lyxigt på en indisk tour!

Efter morgonmålet försökte vi vänta att regnet skulle sluta, men till sist kom Pemba och meddelade att det var dags att bärja dagens promenad. Vi gick neråt längs med en liten stig. Det regnade och var mulet. Man såg bara stigen och träden kring stigen. När vi kom till en passkontroll ville soldaten inte skriva våra passnummer och namn in i sin onödiga bok, för att han inte ville komma ut i det kalla regnet (SÅ viktigt är det med alla kontroller).

När vi gått i kanske en timme slutade det regna. Stigen gick genom en väldigt gammal skog. Det växte mossa på alla träden och till och med på de minsta kvistarna. Det var dimma bland träden, och det såg lite ut som Sagan om ringen. Vi fortsatte att gå neråt i ungefär tre timmar, och det började ta ganska ont i Fannys skröpliga mummuknän. Till sist kom vi ner till en dal med en söt liten by. Pemba förde oss till en home stay och sa att det var lunchdags. Han ville att vi skulle sätta oss vid ett bord och så hämtade han en coca cola till oss. Om en stund kom Pemba, aka Pembis, tillbaka med en tallrik bröd, en bhutanesisk syltburk och en tallrik kex. "You look very hungry. First you eat this bread and after maybe 30 minutes you get momo". Vi skulle alltså få en två rätters lunch. Kanske Pembis tyckte att nedförsbacken hade varit så tung. Efter att vi ätit upp bördet var vi ganska mätta, men om en stund var momona färdiga. Och det var inte den sedvanliga 8 momo/ person. Vi fick en hel kastrull full! Vi tvingade oss att äta men kunde inte äta allt. Inte undra på att vi hade blivit lite skinnyfat efter vår vandring. Vi åt ju minst tre gånger så mycket som på en vanlig dag.

Efter maten satte vi oss för att läsa på vårt rum. Pemba undrade om vi ville ha te. Plötsligt hörde vi skrik utifrånb och såg några tonoringar ute på gården. De skrek till varandra och till andra tonoringar som ännu vandrade neråt mot dalen. Vad gjorde dessa skrikande tonåringar här i en lugn by och på vår gård? Inte skulle de väl bo med oss? Det gick snabbt upp för oss att tonoringarna skulle sova i samma home stay som vi, på andra sidan vår vägg. Vilken bra tur vi hade igen!

Vi gick till byns andra guest house där de andra turisterna bodde (tre kanadensare, tre britter och Herbie, en tysk man) Vi drack öl med dem tills det var dags för middag. Middagen var enorm. Vi fick en kastrull dal, en kastrull grönsakscurry, en kastrull stekta potatisar, en tallrik sallad och var sin stora tallrik ris. Hade Pembis igen varit i farten? maten var god, men vi var ännu mätta från lunchen. Pembis frågade ängsligt om maten smakade och avvakte oss med ena ögat. Vi måste äta. Samtidigt kom två ivriga tonoringar från skolgruppen och ville prata med oss. De tog ett foto där vi satt med mat i munnen och åt. De skulle visa bilden senare i skolan då de skulle göra en rapport av sin utfärd. Nu får en hel skola se Nanne och Fanny med röda ansikten och mat i munnen.

Efter middagen rullade vi väldigt mätta upp till de andra turisterna. De hade tänt en lägereld och myste kring den. Himlen var äntligen stjärnklar. Några sikkimesiska pojkar från skolgruppen kom och satte sig kring elden med oss, och en av kanadenserna, han som tyckte om att vara centre of attention, bad en av pojkarna om att lära en nepalesisk sång till oss (de flesta i den här trakten pratar nepalesiska). Det blev en god stämning när vi försökte lära oss sången. Flera mönniskor kom och satte sig kring elden, bl.a. tre män från Darjeeling. De bjöd oss på rhododendronvin, en lokal specialitet. Det smakade blaskigt blomvatten med en hint av alkohol. Vi började sjunga sånger från varje land som var representerat kring elden. Finland representerades av Helan går.

Dimmig skog påväg ner från Phalut

Byn

Första halvan av lunchen

Dag 5

Dagens promenad var inte särskilt händelserik - förutom att vi skiljdes från de andra. De skulle avsluta sin tour medan vi hade en extra dag. Vädret var äntligen vackert och man såg de fina utsikterna: berg så långt ögat kunde nå (och så långt so den eftermiddagsdisiga luften tillät). Typiskt att det nu hade klarnat då vi hade kommit ner från Sandakphu och Phalut, tourens top-1 utsiktsställen.

Glad i solen (inte toppatakki)

Vi fick ändå promenera i vackra gröna landskap på kullar och genom söta byar. Vi åt lunch på ett ställe där de hade en stor trädgård och en vädigt söt hundvalp. Pembis förstod inte riktigt varför vi var så ivriga om att gosa med bollen.

Selfie på ett berg

Efter lunchen var det inte mera lång väg kvar till dagens boplats. Det kändes öndå långt för att hela vägen var brant uppförsbacke och momona tyngde i magen. Vår guest house var ett väldigt sött ställe med en liten trädgård och utskt ner i en dal. Det kändes som att vara i en mökki på landet (minus dalen). Från gården kunde man se att det låg en stor stenbumling nästan på toppen av berget. Fanny bestämde sig för en liten extra motionsrunda och klättrade upp till stenen. Nanne blev nere för att läsa.

Den väldigt söta hundvalpen

Då vi senare satt och åt middag, kom Pembis plötsligt fram och frågade om vi ville ha öl. Det ville vi ju naturligtvis. De hade ändå inte öl på guest housen, så Pembis försvann ut i mörkret. Han var borta i en timme, och vi började redan bli oroliga och tänkte att han ahde gått långa vägar bara för lite öl. Plötsligt dök Pembis upp med en gammal ölflaska som var halvfylld med det blaskiga rhododendronvinet. Vi drack var sitt glas tillsammans med Pembis. Det var åter igen lite svårt att kommunicera pga kielimuuri, men nu vet vi i alla fall att rhododendronvinet tillverkas av de vita blommorna, inte de röda.

Dag 6

Det hände inget speciellt denna dag, förutom att vår tour slutade och Pembis gav fyra burkar Pepsi till oss på en paus till oss (inte te den här gången). Dagens höjdpunkt var att komma tillbaka till Darjeeling och få en varm dusch!

Singalila Ridge Trek, myös "Pilvi eli sinne ja takaisin" (part 1)

En av orsakerna till att vi kommit hit till nordöstra Indien var naturligtvis BERG. För att få maximal bergsupplevelse hade vi bestämt oss för att fara på en trek, alltså på en hajk. Vi for via en resebyrå eftersom man måste ha guide för att få hajkka längs med Singalila Ridge, ett bergsområde mellan Indien och Nepal. Man kan beskriva hajkken med tre ord: moln, té och lustighet. Här dock en lite längre beskrivning:

Dag 1, Manebhanjang (2134 m) till Tumling (2970 m).

Det var på alla sätt en händelserik dag. Efter morgonmålet (tesaldo 1) blev vi upp-plockade från vårt hotell Tranquility av vår guide och bossen av resebyrån Trek-Mate (plus chaufför). Bossen önskade oss lycka till och steg av bilen efter ca 3 minuter. Vår guide Pemba visade sig vara en mycket speciell person. Han gick konstigt och pratade konstigt (inte så bra engelska).

Glad Frodo Reppuli i natur 

Vi körde först till Manebhanjang där trekken började. Vi drack en té (tésaldo 2) innan vi gick in i nationalparken, som alltså krävde att man hade en permit. Vi måste också visa våra pass. Största delen av vägen den här dagen var med väg/brevid en väg. Redan efter tre kilometer meddelade Pemba att det var dags för lunch. Naturligtvis med en tillhörande té (tésaldo 3). Vägen fortsatte i fina landskap. Pemba gick efter Fanny och Nanne. Vi klättrade högt i ett moln och luften blev kylig. Vi hade gått 30-40 min från föregående paus då Pemba igen meddelade att det var dags för té (tésaldo 5 till Fanny, då Nanne inte ville dricka sin kopp). Pausstället var inne i ett moln och vi blev schyfflade in i téställets sovrum, där ägarna tydligen bodde.

Söt Fanny med söta blommor. I Nepal

Efter pausen klättrade vi uppåt och kom till den nepalesiska gränsen där alla turister måste visa sitt pass (inte indierna). Den lilla byn var inne i ett moln och en uttråkad soldat skrev upp våra passnummer i en liten koppi. Det var kallt! Efter passkontrollen gick vi kanske i en timme och anlände till Tumling, som alltså låg i Nepal. Vissa av guiderna hade redan åkt hit med alla väskor i en jeep. Vi fick ett kallt rum och Pemba hämtade ett ämbare med ljummet vatten till oss. Vi var svettiga så vi tvättade oss. Fanny klarade "duschen", också med hårtvätt, med fyra skopor vatten. Efter detta gick vi till vardagsrummet och värmde oss vid en brasa. Indierna hade kanske inte helt samma tändteknik som vi. De tråttade en massa ved in i takkan och längst bak brann en liten eld - inte så värmande.... Som tur hämtade Pemba två koppar té till oss (tesaldo 6 för Fanny, 4 till Nanne).

Ängslig på dagens tredje tepaus i ett sovrum

Medan Fanny gick ut i ödebyn för att hitta lite bulk till oss (två kexapaket, en vakumpackad chokocroissant, en liten minipåse chips) hade Pemba satt sig brevid Nanne för att värma sig vid elden. Han luktade alkohol och verkade kanske lite full... Hans vän, en annan guide, meddelade till oss: "You are lucky to have such a good guide. But today he is drunk and it is my fault" (stolt). Han var också lite berusad. Denna guide som hade en N.Y.-lippis och som hette Buddha var guide för fyra slovakier, En av slovakierna, en kille, hade spytt hela dagen och de misstänkte high altitude sickness. Trots att killen redan mådde bättre, ansåg Lippis-Buddha att slovakierna skulle nästa dag gå tillbaka ner (dit vi ätit lunch)  och meditera i ett kloster... Slovakierna ville fortsätta sin trek men Lippis-Buddha ansåg att "det kommer att regna hela dagen så det är onödigt". Vilken guide! Det största problemet var ju pojken som mått illa. Nu mådde han som tur bättre.

Ett väldigt kallt rum första natten i Tumling

Fanny for in till köket för att fråga om man kunde dricka vattnet i en behållare där det stod "drinking water"  (man vet aldrig med indier). Nähe, det skulle man tydligen inte, "Not for drinking, only warm water" (????). HUPS. Tyvärr hade Nanne och Fanny redan hunnit dricka av vattnet... Vi var spända på vad våra magar skulle tycka. Medan guiderna satt i köket och kokade "Millet Wine" serverade Pemba ännu en kopp té var till oss. (Dagens tésaldo för Fanny: 7, 5 till Nanne). Som resultat av detta började Nanne frysa okontrollerbart och fick muskelkramper. För mycket koffein! Té-överdos! Det var lite lustigt (tyckte Fanny) och hemskt (tyckte Nanne). En med koffein-överdos som gjorde ätandet nästan omöjligt, en med kanske höjd-sjuka, ett kök fullt med supande/alkoholdrickande guider, ett kallt rum och tre lustiga äldre aussin... Det var en händelserik (och téfylld) dag.
P.S. En guide spydde utanför vårt fönster.
P.P.S. Det var Buddha.

Maisema

Dag 2 Tumling (2970m) till Sandakphu (3636m)

Rhododendronbuskar i nationalparken

Vi vaknade av att det knackade på vår dörr: "Good-morning-tea!" önskade Pemba glatt med två koppar te i handen. Efter morgontéet i sängen åt vi morgonmål: gröt gjord av jackmjölk med banan och puri (ett sorts "friterat" bröd) med grönsakscurry. Det var ett gott morgonmål som hade kockats av ställets ägare, en bestämd och auktoritär mama som också undervisade i engelska i en byskola. Kort efter morgnmålet hojtade Pemba "Ok guys! Lets go!" och så började dagens vandring. Landskapet var kargt, och här och där kunde man se röda rhododendronbuskar. Det var vackert. Tyvärr var vädret lite mulet, så vi såg inga snöbeklädda berg.

Sur manhater poserar

Efter ungefär 1,5h av lungt gående neråt kom vi till en checkpost och måste igen visa våra pass. Pemba ville att vi skulle hålla paus, men vi var ännu mätta av morgonmålet. Vi gick ändå med på att dricka var sin pillimehu som Pemba så snällt köpte till oss i en "kiosk". Själv satt han sig ner och drack en kopp te.

Mulet

Efter pausen började vi klättra uppåt. Vi tog short cuts och det var svettigt. Pemba följde troget efter med sin lilla pussukka i handen (nästa dag fick vi veta vad den innehöll). När vi kom upp på kullen (efter ungefär 60min av brant uppförsbacke), ansåg Pemba att det igen var dags för en paus. Han ville också att vi skulle dricka te och äta kex. Från pausstället fortsatte vägen ganska jämnt utan desto värre backar. Det var tyvärr ganska mulet. När vi nådde byn Kalipokhari i 3100 meter, meddelade Pemba att det var dags för lunchpaus. För att eliminera alla chanser av att vi skulle vara hungriga, beställde Pemba två måltider till oss: momo (dumpligs) och thukhpa (nudelsoppa).

Kalipokhari, som betyder  typ "svart pöl"

BOLL!!

Efter lunchen rullade vi vidare. De sista 4 km var ren brant uppförsbacke inne i ett moln. På toppen låg byn Sandakphu (3600m), också inne i ett kallt moln. Vi alla turister satt inne i samma rum för att hålla värmen, och några kanadensare bjöd på lokal rom. Fanny drack tre koppar te för att värma fingrarna. Efter rommen fick vi middag, varefter en annan grupps guide meddelade oss att vi nu måste gå bort från  det varma rummet för att ge plats till nästa grupp. Det fanns inget bättre att göra än att gå och sova (ute såg man inget annat än ett grått moln). Före vi gick i säng hämtade Pemba var sin varmvattenflaska till oss och hälsade "Sleep well children!"

Följetongen fortsätter i nästa avsnitt....

På by-till-by-vandring i Himalaya, del 2

Efter den långa vandringen till Kecheperi-sjön hade vi väldigt onti i musklerna, så vi bestämde oss för att bli en dag vid sjön. Vi hittade en annan guest house med utsikt över en söt liten dal. Det kändes som att vi inte hade fått tillräckligt med energi från linser och dal, så vi åt ett kexpaket var och myste under täcket medan det ösregnade ute. Efter en promenad ute märkte Fanny att hela hennes sko var alldeles blodig. Hon undrade högt vad det kunde vara, då  pojken som hade ansvar över stället tittade in och sa att det såg ut som en blodigel skulle ha sugit blod. Blodigeln hade kanke spruckit in i Fannys sko, för att den onda masken var spårlöst försvunnen.

Efter en skön  slapp-dag vid sjön fortsatte vi tillsammans med Cindy vägen mot nästa destination: byn Yuksom. Vägen gick ner i en dal och sedan upp igen. Det var hett och vi såg inga andra turister. Det var väldigt lugnt. Vi såg många baby-gettar och hundvalpar. Cindy och Nanne var upprymda. 

Efter en väldigt brant uppförsbacke i skogen kom vi fram till Yuksom. Det var en söt liten by belägen i en liten dal. Det första vi gjorde var att beställa massvis med mat och en KALL ÖL var. Efter det hade Fanny och Nanne en liten diskussion om Fanny skulle duscha eller inte. Fanny ville inte duscha för att det var kallt och för att hon inte ville frysa. Nanne vägrade sova i samma säng med en smutsig person som svettats många liter i tre dagar, och tvingade Fanny i duschen.

Vi stannade en dag i Yuksom och slappade. Vi såg en liten Helig Sjö, som enligt Fanny mest liknade en liten pöl. Men det var varmt och man kunde sitta i solen och läsa. Solen kändes väldigt varm efter de några väldigt kalla och fuktiga dagarna i Kecheperi. 

Efer en dags vila fortsatte vi vandringen från Yuksom mot byn Tashiding. Stigen gick upp och ner, och vi blev väldigt svettiga igen. I ett skede gick vi ett stycke på en väg som var täppt av nedrasade stenbumlingar. Nere i dalen låg en mosad traktor...gulp! Kort efer detta gick Fanny på kanten av en stig, och sparkade i misstag en sten som rullade ner. Denna sten föll nästan i huvudet på en gammal tant. Hon stirrade väldigt argt på Fanny.

Efter ungefär sex timmars vandring kom vi trötta fram till Tashiding. Det hade varit storm i Darjeeling, och elektriciteten var av. Tashiding var inte annors heller en särskilt händelserik plats. Fanny, Nanne och Cindy bestämde sig för att det bästa man kan göra i en tråkig stad är att prova på lokal sprit. Vi köpte Sikkimesisk brandy och drack det på rummet. Vi blev också inlåsta på vårt hostell, eftersom hostellägarna tyckte att det var säkrast att låsa alla dörrarna till natten med ett hänglås. Som tur var dörren uppe nästa morgon då vi skulle åka jeep tillbaka till Pelling.

Efter en kall dag i Pelling åkte vi tillbaka till Darjeeling, som kändes som New York. Kvällen spenderades åter igen tillsammans med en kall öl.

Nanne trött i hotellrum vid den heliga sjön

Hotell nummer två, med utsikt över sjö och berg

THE lake

Vägen från sjön till Yuksom

Det var grönt och lummigt i dalarna

Äntligen i Yuksom!! Nanne firar med en kall öl

Den lite mindre heliga sjön i Yuksam

Den fantastiskt goda Millet Wine. Se hur vi njuter! Här med Cindy

Fanny tänker vid dörröppningen av ett buddhistiskt kloster. På vägen från Yuksom till Tashiding

Sötis skuttar glatt

Traktori-raato. Nyyh

Utsikt 1

Utsikt 2. Man ser Tashiding nere i dalen

Den hemliga drycken. I mörker då det inte fanns elektricitet.

Pitkä kävely Kecheperi-järvelle oli hyydyttänyt meidät, jotein päätimme jäädä järvelle päiväksi lepäämään. Cindy löysi metsästä mukavan guest housen, josta oli hienot näkymät kauniiseen laaksoon. Guest house oli oikeastaan pelkkä mökki metsässä. Huone maksoi vaivaiset kolme euroa.

Päivä oli sateinen, joten tankkasimme energiavarstojamme vällyjen välissä keksejä syöden (keksipaketti per nuppi). 

Fanny ja Nanne kävivät kävelyllä metsässä, jonka aikana paha iilimato oli hyökännyt Fannyn kimppuun. Fanny huomasi hyökkäyksen vasta myöhemmin kenkiä riisuessaan: koko kenkä oli aivan verinen, mutta syyllinen oli mystisesti kadonnut. Nyt valkoiset kengät olivat aivan veressä...

Seuraavana päivänä matka jatkui kohti Yuksom-nimistä kylää. Polku kulki ensin alas laaksoon (sattui polviin) ja sitten takaisin ylös (hiki virtasi). Missään ei näkynyt muita ihmisiä, paitsi kun polku kulki pikkuriusten kylien läpi. matkalla törmäsimme myös moniin eläinvauvoihin (vuohiin, kissoihin, lehmiin ja koiriin). Vauvat villitsivät Nannen ja Cindyn.

Kiipesimme hyvin jyrkkää ylämäkeä ehkä noin tunnin ajan, ja lopulta saavuimme hikisinä Yuksomiin. Pieni kylä oli kuin suuri vilkas kaupunki, sillä siellä oli jopa neljä ravintolaa. Tilasimme heti paljon ruokaa ja KYLMÄT OLUET. Ahhhhhhh ihanaa! Ruuan jälkeen Fanny ja Nanne kävivät keskustelun siitä, olisko suihku tarpeen. fanny ei olisi halunnut käydä suihkussa, sillä hän paleli. Nanne taas ei suostunut nukkumaan likaisen ihmisen vieressä, joka oli hikoillut litroittain viimeisten päivien aikana. Lopulta Fanny meni suihkuun sovun säilyttämiseksi.

Vietimme yhden päivän Yuksomissa, jonka suurin nähtävyys on pieni Pyhä Järvi, joka näyttää enemmän pieneltä lätäköltä. "Järven" rannalla oli kuitenkin mukavan lämmin, ja aurinko tuntui ihanalta kylmän ja kostean Kecheperin jälkeen.

Seuraavana päivänä matka jatkui kohti Tashidingia. Polku kulki ylös ja alas, ja koko seurueemme kylpi hiessä. Yhdessä kohtaa polku leveni tieksi, joka oli suurten kivenmurikoiden tukkima. Alkaalla laaksossa häämötti traktorinraato...ulp! Hieman myöhemmin Fanny sattui kävelemään liian lähellä polun reunaa. Hän potkaisi kiveä joka vieri alas, ja putosi melkein eräään vanhan rouvan päähän. nainen tuijotti Fannya hyvin vihaisesti. Kävelimme nopeasti ja anteeksipyytävästi pois paikalta. 

Noin kuuden tunnin kävelyn jälkeen saavuimme Tashidingiin, joka oli hyvin tylsä kylä. Löysimme vaivalloisesti ruokapaikan ja saimme hieman nuudeleita ja momoja, tiibetiläisiä dumplingeja. Darjeelingissa oli ollut myrsky, minkä takia Tashidingissa ei ollut sähköjä. Tylsyyden keskellä päätimme kokeilla paikallista viinaa, Sikkimiläistä brandya. Joimme sitä piemässä huoneessamme ja odotimme että voisimme mennä nukkumaan. Turvallisuutemme takia hotellin omistaja lukitsi alaoven munalukolla. Olimme siis takalukossa. Onneksi ovi oli taas auki seuraavana aamuna.

Tashidingista otimme jeepin takasin Pellingiin. Siellä vietimme yhden kylmän päivän, jonka jälkeen matka jatkui takasin Darjeelingiin, joka tuntui suurkaupungilta Sikkimiin verrattuna. 

På by-till-by vandring i Himalaya

Vi är tillbaka i big city life i Darjeeling! (En man rapar högljutt bakom och två ungar med likadana kläder skriker gällt. Mamman slog den ena ungen i huvudet) Den senaste veckan har vi spenderat i staten Sikkim, som ligger inklämd mellan Nepal, Kina (Tibet) och Bhutan. Sikkim var en egen stat ända till 1970-talet, då det blev en del av Indien. Vi vet inte så mycket om vad Sikkimborna själv tycker om detta, förutom vad en man berättade till oss. Han var nöjd över att Sikkim blivit en del av Indien. Han tyckte inte så mycket om de tidigare buddhistiska kungarna som kommit från Tibet. De faktum berättade han att ursprungsbefolkningen (lepcha, limbu, mm) blivit väldigt dåligt behandlade av "invandrarna" från Tibet. Men det var såklart bara en sida av saken...

Det är inte så lätt att resa i Sikkim. Hela området domineras av berg, och vägarna slingrar upp och ner för berg. Kollektivtrafiken består av jeepar mellan byarna. Detta betyder t.ex att det kan ta över 1h att åka en sträcka på 20km.

Vi började vår resa från Darjeeling till Sikkim tillsammans med en fransk tjej och en amerikan-indier som kunde förhandla bra priser på jeeparna eftersom han pratade hindi. För att vi åkte iväg från Darjeeling för sent, måste vi hyra en privat jeep, och det kostade ungefär 4 gånger så mycket som en delad jeep med de lokala. Det tog oss hela dagen att nå byn Pelling, som ligger i ca 2000 meters höjd. Luften var kall och det ösregnade. Hotellet var kallt inne och allt var fuktigt. Regnet var ändå en bra sak, för att nästa morgon kunde vi se ett vackert bergslandskap genom vårt fönster. Vi fick också se en skymt av Kanchenjunga, världens tredje högsta berg, bara några minuter före ett ont och fult moln täckte utsikten. Men nu har vi sett det! (Bilder kommer senare, nätet är så trögt här att man inte kan ladda upp bilder)

Vi spenderade en dag i Pelling, som är en väldigt ointressant by. På grund av utsikten över bergena är det en populär en-natts-stopp för indiska turister på Sikkim-tour. Detta har lett till att hela byn består av (överdriver inte) säkert 50 hotell, alla med utsikt över bergen. I Pelling finns också områdets enda bankautomat. Dagen i Pelling var alltså inte särsklit intressant. Vi hittade dock ett buddhistiskt kloster uppe på en kulle, och ett litet välgörenhetsbageri som stödde en skola för fattiga. Dagens mest spännande händelse var då en gatuhund med muskelkramper följde efter oss och såg söt ut.

Dagen efter lämnade vi våra saker i Pelling, och började en fem dagar lång vandring tillsammans med den franska tjejen Cindy. Den trevliga men duracell-pupuga amerikansk-indiska killen hade ren dagen före stuckit iväg på en tour tillsammans med en guide. Fanny, Cindy och jag tyckte inte att vi behövde någon guide, utan litade istället på en ganska dålig handritad karta över området. Vår första sträcka var från Pelling till Khecheopalri Lake, en helig sjö. Första sträckan gick bra, då vi gick nedåt längs en jeep-väg. Vi kom till en liten by nere i dalen och åt lite Maggi noodle soup (India's Most Admired Noodles). Sedan skulle vi ta en liten genväg genom vegetationen för att hitta en by som heter Melli, som skulle föra oss till sjön. Genvägen for alltså rakt upp till berget till byn, jeep-vägen slingrade sig hit och dit innan den kom fram till Melli. Men det visade sig dock att short-cuten blev en long-cut. Vi följde en liten stig som tog oss genom skogen och förbi små söta gårdar. Upp, upp, upp. Ibland var vägen så brant att man nästan måste klättra.

Efter en speciellt brant backe kom vi till en liten gård där en gubbe lyssnade på en mega stor radio. När han såg oss, kom han fram och sa att vi inte skall gå uppåt, för att där bara är skog. När vi frågade var Melli var, pekade han neråt. Typiskt vår tur. Vi fick gå tillbaka ner till en liten gård, där alla pekade och skrattade åt oss (i vänlig ton). Vi hittade en annan stig som till sist förde oss till byn Melli. Vi var så glada då vi upptäckte att vi hade kommit till Melli, för att enligt vår dåliga karta var Melli åt motsatt håll än ditåt vi var på väg.

Från Melli ledde en full fnittrande gubbe oss ner till jeep-vägen som ledde till sjön. Han fattade inte helt konceptet med att vandra, för att han insisterade att vi skulle åka med hans brorssons jeep upp till sjön. Men nej, vi ville gå. Alla tittade förundrat på oss och himlade med ögonen. Turister!

De sista 7 kilometrarna upp till sjön kändes som 20km, Vi var så trötta och hela vägen var uppförsbacke. Till sist anlände vi till byn. Det skymde och allt var öde. Det var ganska kallt och fuktigt, och vi var jätte hungriga. Vi gick in till en liten restaurang som inte hade annat än linser och ris. Vi köpte också ett kexpaket var till förrätt. Aldrig hade linser smakat så gott.

Vi övernattade i ett litet och öde ställe som hette Trekkers Hut (som pizza hut). Inga andra turister syntes. Rummet var billigt, men luktade unket och hade sett bättre dagar. Det var väldigt kallt, och vi sov med våra ytterkläder på trots att vi fick täcken (som kanske aldrig hade tvättats). Men trötta som vi var, sov vi som stockar hela natten.

Fortsättning på historien följer nästa vecka (myös suomeksi). Vi skall på en tour nu i en vecka ut till naturen och bergen, så det finns ingen internet. Puss puss och nu skall vi ta en avskedskeitto med Cindy. Hejdå!

Här kommer några bilder från Sikkim. Tyvärr tar det väldigt länge att ladda bilderna, så ni får nöja er med några få. Alla är tagna av vår vän Cindy, för att vår kamera gick sönder. Buuuu

Utsikt från vårt hotell i Pelling. Denna utsikt syntes endast tidugt på morgonen. Efter det blev det mulet.

Detalj från buddhistiskt kloster i Pelling

Hundvalp attackerar Fanny, som alltid är rädd för rabies

Glada på en skrämmande bro

Blickar svettiga utöver landskapet (har just klättrat upp för en brant backe)

Den Heliga Sjön!

Moi! Tultiin eilen takaisin Singalila Ridge Trek -nimiseltä vaellukselta. Tästä myöhemmin lisää. Tämä postaus kertoo Sikkim-nimisestä Intian "osavaltiosta". Kun tulimme Darjeelingiin vietimme siellä pari, kolme päivää. Tutustuimme yhteen ranskalaiseen naiseen ja amerikkalaiseen mieheen. Päätimme matkustaa Sikkimiin yhdessä heti kun olimme saaneet tarvittavan Special Area Permitin. Sikkim oli itsenäinen valtio aina 70-luvulle asti, jolloin siitä tuli osa Intiaa. On siis sanomattakin selvää, että Sikkim on hyvin erilainen paikka muuhun Intiaan verrattuna. Sikkimiin on aikoinaan muuttanut ihmisiä sekä Nepalista, että Tiibetistä. Tämän lisäksi Sikkimin alkuperäiskansoilla on oma kulttuurinsa ja oma uskontonsa. Sikkim on erittäin vuoristoinen ja usein ainoa tapa matkustaa paikasta toiseen on jeepin kyydissä. Matkustaminen Sikkimissä on siis aikaavievää (ja usein kallista). 

Erinäisistä syistä jouduimme vuokraamaan yksityisen jeepin. Ajoimme ensin Darjeelingistä Melli-nimiseen kylään, jossa saimme leiman passiin. Tämän jälkeen vaihdoimme autoa ja matkustimme Pelling-nimiseen paikkaan, joka sijaitsi länsi-Sikkimissä. Pelling oli hyvin epäkarismaattinen kylä, täynnä hotelleja ja intialaisia turisteja. Ainoa syy tähän oli aamuisin hotellin ikkunasta (hyvällä tuurilla) näkyvä henkeäsalpaava vuoristonäkymä. Meitä lykästi, ja jo ensimmäisenä aamuna saimme nauttia kauniista vuoristosta (kts. kuva). Jee!

Amerikkalainen mies lähti jo seuraavana aamuna vaellukselle oppaan kanssa. Me muut (Fanny, Nanne ja Cindy, ranskalainen nainen) lähdimme vasta sitä seuraavana aamuna, ilman opasta. Suuntasimme kohti Khecheopalri Lakea, pyhää järveä. Ainoa apuväline oli huono, käsin piirretty kartta. Uskoimme kuitenkin vakaasti, että järven löytäminen olisi helppoa. Olimme ehkä hieman liian optimistisia ja puolessa välissä matkaa olimme eksyksissä. Avuliaat paikalliset auttoivat kuitenkin meitä löytämään perille. Mikä onni! Kun saavuimme määränpäähän Nannen jalka oli niin kipeä, että hänellä oli vaikeuksia kävellä kunnolla. Löysimme ainoastaan yhden ravintolan (koko paikassa oli ehkä yhteensä kolme ravintolaa) joka oli auki. Heillä oli ainoastaan riisiä ja linssejä tarjolla. Olimme kuitenkin niin näännyksissä, että ruoka maistui taivaalliselta. Myös majapaikkamme, hieman homeinen ja vanha hotelli, tuntui kotoisalta pitkän vaelluksen jälkeen. Emme olleet pitkään aikaan nukkuneet niin hyvin kuin tuolloin.

P.s. Kaikki ylläolevat kuvat ovat Cindyn ottamia. Laina-kameramme meni jostain syystä rikki kun saavuimme Darjeelingiin... Nyyh....