Vi är tillbaka i big city life i Darjeeling! (En man rapar högljutt bakom och två ungar med likadana kläder skriker gällt. Mamman slog den ena ungen i huvudet) Den senaste veckan har vi spenderat i staten Sikkim, som ligger inklämd mellan Nepal, Kina (Tibet) och Bhutan. Sikkim var en egen stat ända till 1970-talet, då det blev en del av Indien. Vi vet inte så mycket om vad Sikkimborna själv tycker om detta, förutom vad en man berättade till oss. Han var nöjd över att Sikkim blivit en del av Indien. Han tyckte inte så mycket om de tidigare buddhistiska kungarna som kommit från Tibet. De faktum berättade han att ursprungsbefolkningen (lepcha, limbu, mm) blivit väldigt dåligt behandlade av "invandrarna" från Tibet. Men det var såklart bara en sida av saken...
Det är inte så lätt att resa i Sikkim. Hela området domineras av berg, och vägarna slingrar upp och ner för berg. Kollektivtrafiken består av jeepar mellan byarna. Detta betyder t.ex att det kan ta över 1h att åka en sträcka på 20km.
Vi började vår resa från Darjeeling till Sikkim tillsammans med en fransk tjej och en amerikan-indier som kunde förhandla bra priser på jeeparna eftersom han pratade hindi. För att vi åkte iväg från Darjeeling för sent, måste vi hyra en privat jeep, och det kostade ungefär 4 gånger så mycket som en delad jeep med de lokala. Det tog oss hela dagen att nå byn Pelling, som ligger i ca 2000 meters höjd. Luften var kall och det ösregnade. Hotellet var kallt inne och allt var fuktigt. Regnet var ändå en bra sak, för att nästa morgon kunde vi se ett vackert bergslandskap genom vårt fönster. Vi fick också se en skymt av Kanchenjunga, världens tredje högsta berg, bara några minuter före ett ont och fult moln täckte utsikten. Men nu har vi sett det! (Bilder kommer senare, nätet är så trögt här att man inte kan ladda upp bilder)
Vi spenderade en dag i Pelling, som är en väldigt ointressant by. På grund av utsikten över bergena är det en populär en-natts-stopp för indiska turister på Sikkim-tour. Detta har lett till att hela byn består av (överdriver inte) säkert 50 hotell, alla med utsikt över bergen. I Pelling finns också områdets enda bankautomat. Dagen i Pelling var alltså inte särsklit intressant. Vi hittade dock ett buddhistiskt kloster uppe på en kulle, och ett litet välgörenhetsbageri som stödde en skola för fattiga. Dagens mest spännande händelse var då en gatuhund med muskelkramper följde efter oss och såg söt ut.
Dagen efter lämnade vi våra saker i Pelling, och började en fem dagar lång vandring tillsammans med den franska tjejen Cindy. Den trevliga men duracell-pupuga amerikansk-indiska killen hade ren dagen före stuckit iväg på en tour tillsammans med en guide. Fanny, Cindy och jag tyckte inte att vi behövde någon guide, utan litade istället på en ganska dålig handritad karta över området. Vår första sträcka var från Pelling till Khecheopalri Lake, en helig sjö. Första sträckan gick bra, då vi gick nedåt längs en jeep-väg. Vi kom till en liten by nere i dalen och åt lite Maggi noodle soup (India's Most Admired Noodles). Sedan skulle vi ta en liten genväg genom vegetationen för att hitta en by som heter Melli, som skulle föra oss till sjön. Genvägen for alltså rakt upp till berget till byn, jeep-vägen slingrade sig hit och dit innan den kom fram till Melli. Men det visade sig dock att short-cuten blev en long-cut. Vi följde en liten stig som tog oss genom skogen och förbi små söta gårdar. Upp, upp, upp. Ibland var vägen så brant att man nästan måste klättra.
Efter en speciellt brant backe kom vi till en liten gård där en gubbe lyssnade på en mega stor radio. När han såg oss, kom han fram och sa att vi inte skall gå uppåt, för att där bara är skog. När vi frågade var Melli var, pekade han neråt. Typiskt vår tur. Vi fick gå tillbaka ner till en liten gård, där alla pekade och skrattade åt oss (i vänlig ton). Vi hittade en annan stig som till sist förde oss till byn Melli. Vi var så glada då vi upptäckte att vi hade kommit till Melli, för att enligt vår dåliga karta var Melli åt motsatt håll än ditåt vi var på väg.
Från Melli ledde en full fnittrande gubbe oss ner till jeep-vägen som ledde till sjön. Han fattade inte helt konceptet med att vandra, för att han insisterade att vi skulle åka med hans brorssons jeep upp till sjön. Men nej, vi ville gå. Alla tittade förundrat på oss och himlade med ögonen. Turister!
De sista 7 kilometrarna upp till sjön kändes som 20km, Vi var så trötta och hela vägen var uppförsbacke. Till sist anlände vi till byn. Det skymde och allt var öde. Det var ganska kallt och fuktigt, och vi var jätte hungriga. Vi gick in till en liten restaurang som inte hade annat än linser och ris. Vi köpte också ett kexpaket var till förrätt. Aldrig hade linser smakat så gott.
Vi övernattade i ett litet och öde ställe som hette Trekkers Hut (som pizza hut). Inga andra turister syntes. Rummet var billigt, men luktade unket och hade sett bättre dagar. Det var väldigt kallt, och vi sov med våra ytterkläder på trots att vi fick täcken (som kanske aldrig hade tvättats). Men trötta som vi var, sov vi som stockar hela natten.
Fortsättning på historien följer nästa vecka (myös suomeksi). Vi skall på en tour nu i en vecka ut till naturen och bergen, så det finns ingen internet. Puss puss och nu skall vi ta en avskedskeitto med Cindy. Hejdå!
Här kommer några bilder från Sikkim. Tyvärr tar det väldigt länge att ladda bilderna, så ni får nöja er med några få. Alla är tagna av vår vän Cindy, för att vår kamera gick sönder. Buuuu
Moi! Tultiin eilen takaisin Singalila Ridge Trek -nimiseltä vaellukselta. Tästä myöhemmin lisää. Tämä postaus kertoo Sikkim-nimisestä Intian "osavaltiosta". Kun tulimme Darjeelingiin vietimme siellä pari, kolme päivää. Tutustuimme yhteen ranskalaiseen naiseen ja amerikkalaiseen mieheen. Päätimme matkustaa Sikkimiin yhdessä heti kun olimme saaneet tarvittavan Special Area Permitin. Sikkim oli itsenäinen valtio aina 70-luvulle asti, jolloin siitä tuli osa Intiaa. On siis sanomattakin selvää, että Sikkim on hyvin erilainen paikka muuhun Intiaan verrattuna. Sikkimiin on aikoinaan muuttanut ihmisiä sekä Nepalista, että Tiibetistä. Tämän lisäksi Sikkimin alkuperäiskansoilla on oma kulttuurinsa ja oma uskontonsa. Sikkim on erittäin vuoristoinen ja usein ainoa tapa matkustaa paikasta toiseen on jeepin kyydissä. Matkustaminen Sikkimissä on siis aikaavievää (ja usein kallista).
Erinäisistä syistä jouduimme vuokraamaan yksityisen jeepin. Ajoimme ensin Darjeelingistä Melli-nimiseen kylään, jossa saimme leiman passiin. Tämän jälkeen vaihdoimme autoa ja matkustimme Pelling-nimiseen paikkaan, joka sijaitsi länsi-Sikkimissä. Pelling oli hyvin epäkarismaattinen kylä, täynnä hotelleja ja intialaisia turisteja. Ainoa syy tähän oli aamuisin hotellin ikkunasta (hyvällä tuurilla) näkyvä henkeäsalpaava vuoristonäkymä. Meitä lykästi, ja jo ensimmäisenä aamuna saimme nauttia kauniista vuoristosta (kts. kuva). Jee!
Amerikkalainen mies lähti jo seuraavana aamuna vaellukselle oppaan kanssa. Me muut (Fanny, Nanne ja Cindy, ranskalainen nainen) lähdimme vasta sitä seuraavana aamuna, ilman opasta. Suuntasimme kohti Khecheopalri Lakea, pyhää järveä. Ainoa apuväline oli huono, käsin piirretty kartta. Uskoimme kuitenkin vakaasti, että järven löytäminen olisi helppoa. Olimme ehkä hieman liian optimistisia ja puolessa välissä matkaa olimme eksyksissä. Avuliaat paikalliset auttoivat kuitenkin meitä löytämään perille. Mikä onni! Kun saavuimme määränpäähän Nannen jalka oli niin kipeä, että hänellä oli vaikeuksia kävellä kunnolla. Löysimme ainoastaan yhden ravintolan (koko paikassa oli ehkä yhteensä kolme ravintolaa) joka oli auki. Heillä oli ainoastaan riisiä ja linssejä tarjolla. Olimme kuitenkin niin näännyksissä, että ruoka maistui taivaalliselta. Myös majapaikkamme, hieman homeinen ja vanha hotelli, tuntui kotoisalta pitkän vaelluksen jälkeen. Emme olleet pitkään aikaan nukkuneet niin hyvin kuin tuolloin.
P.s. Kaikki ylläolevat kuvat ovat Cindyn ottamia. Laina-kameramme meni jostain syystä rikki kun saavuimme Darjeelingiin... Nyyh....
Det är inte så lätt att resa i Sikkim. Hela området domineras av berg, och vägarna slingrar upp och ner för berg. Kollektivtrafiken består av jeepar mellan byarna. Detta betyder t.ex att det kan ta över 1h att åka en sträcka på 20km.
Vi började vår resa från Darjeeling till Sikkim tillsammans med en fransk tjej och en amerikan-indier som kunde förhandla bra priser på jeeparna eftersom han pratade hindi. För att vi åkte iväg från Darjeeling för sent, måste vi hyra en privat jeep, och det kostade ungefär 4 gånger så mycket som en delad jeep med de lokala. Det tog oss hela dagen att nå byn Pelling, som ligger i ca 2000 meters höjd. Luften var kall och det ösregnade. Hotellet var kallt inne och allt var fuktigt. Regnet var ändå en bra sak, för att nästa morgon kunde vi se ett vackert bergslandskap genom vårt fönster. Vi fick också se en skymt av Kanchenjunga, världens tredje högsta berg, bara några minuter före ett ont och fult moln täckte utsikten. Men nu har vi sett det! (Bilder kommer senare, nätet är så trögt här att man inte kan ladda upp bilder)
Vi spenderade en dag i Pelling, som är en väldigt ointressant by. På grund av utsikten över bergena är det en populär en-natts-stopp för indiska turister på Sikkim-tour. Detta har lett till att hela byn består av (överdriver inte) säkert 50 hotell, alla med utsikt över bergen. I Pelling finns också områdets enda bankautomat. Dagen i Pelling var alltså inte särsklit intressant. Vi hittade dock ett buddhistiskt kloster uppe på en kulle, och ett litet välgörenhetsbageri som stödde en skola för fattiga. Dagens mest spännande händelse var då en gatuhund med muskelkramper följde efter oss och såg söt ut.
Dagen efter lämnade vi våra saker i Pelling, och började en fem dagar lång vandring tillsammans med den franska tjejen Cindy. Den trevliga men duracell-pupuga amerikansk-indiska killen hade ren dagen före stuckit iväg på en tour tillsammans med en guide. Fanny, Cindy och jag tyckte inte att vi behövde någon guide, utan litade istället på en ganska dålig handritad karta över området. Vår första sträcka var från Pelling till Khecheopalri Lake, en helig sjö. Första sträckan gick bra, då vi gick nedåt längs en jeep-väg. Vi kom till en liten by nere i dalen och åt lite Maggi noodle soup (India's Most Admired Noodles). Sedan skulle vi ta en liten genväg genom vegetationen för att hitta en by som heter Melli, som skulle föra oss till sjön. Genvägen for alltså rakt upp till berget till byn, jeep-vägen slingrade sig hit och dit innan den kom fram till Melli. Men det visade sig dock att short-cuten blev en long-cut. Vi följde en liten stig som tog oss genom skogen och förbi små söta gårdar. Upp, upp, upp. Ibland var vägen så brant att man nästan måste klättra.
Efter en speciellt brant backe kom vi till en liten gård där en gubbe lyssnade på en mega stor radio. När han såg oss, kom han fram och sa att vi inte skall gå uppåt, för att där bara är skog. När vi frågade var Melli var, pekade han neråt. Typiskt vår tur. Vi fick gå tillbaka ner till en liten gård, där alla pekade och skrattade åt oss (i vänlig ton). Vi hittade en annan stig som till sist förde oss till byn Melli. Vi var så glada då vi upptäckte att vi hade kommit till Melli, för att enligt vår dåliga karta var Melli åt motsatt håll än ditåt vi var på väg.
Från Melli ledde en full fnittrande gubbe oss ner till jeep-vägen som ledde till sjön. Han fattade inte helt konceptet med att vandra, för att han insisterade att vi skulle åka med hans brorssons jeep upp till sjön. Men nej, vi ville gå. Alla tittade förundrat på oss och himlade med ögonen. Turister!
De sista 7 kilometrarna upp till sjön kändes som 20km, Vi var så trötta och hela vägen var uppförsbacke. Till sist anlände vi till byn. Det skymde och allt var öde. Det var ganska kallt och fuktigt, och vi var jätte hungriga. Vi gick in till en liten restaurang som inte hade annat än linser och ris. Vi köpte också ett kexpaket var till förrätt. Aldrig hade linser smakat så gott.
Vi övernattade i ett litet och öde ställe som hette Trekkers Hut (som pizza hut). Inga andra turister syntes. Rummet var billigt, men luktade unket och hade sett bättre dagar. Det var väldigt kallt, och vi sov med våra ytterkläder på trots att vi fick täcken (som kanske aldrig hade tvättats). Men trötta som vi var, sov vi som stockar hela natten.
Fortsättning på historien följer nästa vecka (myös suomeksi). Vi skall på en tour nu i en vecka ut till naturen och bergen, så det finns ingen internet. Puss puss och nu skall vi ta en avskedskeitto med Cindy. Hejdå!
Här kommer några bilder från Sikkim. Tyvärr tar det väldigt länge att ladda bilderna, så ni får nöja er med några få. Alla är tagna av vår vän Cindy, för att vår kamera gick sönder. Buuuu
.jpg) |
| Utsikt från vårt hotell i Pelling. Denna utsikt syntes endast tidugt på morgonen. Efter det blev det mulet. |
.jpg) |
| Detalj från buddhistiskt kloster i Pelling |
 |
| Hundvalp attackerar Fanny, som alltid är rädd för rabies |
 |
| Glada på en skrämmande bro |
 |
| Blickar svettiga utöver landskapet (har just klättrat upp för en brant backe) |
 |
| Den Heliga Sjön! |
Moi! Tultiin eilen takaisin Singalila Ridge Trek -nimiseltä vaellukselta. Tästä myöhemmin lisää. Tämä postaus kertoo Sikkim-nimisestä Intian "osavaltiosta". Kun tulimme Darjeelingiin vietimme siellä pari, kolme päivää. Tutustuimme yhteen ranskalaiseen naiseen ja amerikkalaiseen mieheen. Päätimme matkustaa Sikkimiin yhdessä heti kun olimme saaneet tarvittavan Special Area Permitin. Sikkim oli itsenäinen valtio aina 70-luvulle asti, jolloin siitä tuli osa Intiaa. On siis sanomattakin selvää, että Sikkim on hyvin erilainen paikka muuhun Intiaan verrattuna. Sikkimiin on aikoinaan muuttanut ihmisiä sekä Nepalista, että Tiibetistä. Tämän lisäksi Sikkimin alkuperäiskansoilla on oma kulttuurinsa ja oma uskontonsa. Sikkim on erittäin vuoristoinen ja usein ainoa tapa matkustaa paikasta toiseen on jeepin kyydissä. Matkustaminen Sikkimissä on siis aikaavievää (ja usein kallista).
Erinäisistä syistä jouduimme vuokraamaan yksityisen jeepin. Ajoimme ensin Darjeelingistä Melli-nimiseen kylään, jossa saimme leiman passiin. Tämän jälkeen vaihdoimme autoa ja matkustimme Pelling-nimiseen paikkaan, joka sijaitsi länsi-Sikkimissä. Pelling oli hyvin epäkarismaattinen kylä, täynnä hotelleja ja intialaisia turisteja. Ainoa syy tähän oli aamuisin hotellin ikkunasta (hyvällä tuurilla) näkyvä henkeäsalpaava vuoristonäkymä. Meitä lykästi, ja jo ensimmäisenä aamuna saimme nauttia kauniista vuoristosta (kts. kuva). Jee!
Amerikkalainen mies lähti jo seuraavana aamuna vaellukselle oppaan kanssa. Me muut (Fanny, Nanne ja Cindy, ranskalainen nainen) lähdimme vasta sitä seuraavana aamuna, ilman opasta. Suuntasimme kohti Khecheopalri Lakea, pyhää järveä. Ainoa apuväline oli huono, käsin piirretty kartta. Uskoimme kuitenkin vakaasti, että järven löytäminen olisi helppoa. Olimme ehkä hieman liian optimistisia ja puolessa välissä matkaa olimme eksyksissä. Avuliaat paikalliset auttoivat kuitenkin meitä löytämään perille. Mikä onni! Kun saavuimme määränpäähän Nannen jalka oli niin kipeä, että hänellä oli vaikeuksia kävellä kunnolla. Löysimme ainoastaan yhden ravintolan (koko paikassa oli ehkä yhteensä kolme ravintolaa) joka oli auki. Heillä oli ainoastaan riisiä ja linssejä tarjolla. Olimme kuitenkin niin näännyksissä, että ruoka maistui taivaalliselta. Myös majapaikkamme, hieman homeinen ja vanha hotelli, tuntui kotoisalta pitkän vaelluksen jälkeen. Emme olleet pitkään aikaan nukkuneet niin hyvin kuin tuolloin.
P.s. Kaikki ylläolevat kuvat ovat Cindyn ottamia. Laina-kameramme meni jostain syystä rikki kun saavuimme Darjeelingiin... Nyyh....
No comments:
Post a Comment