Holy city

Hälsiningar från Darjeeling. Staden är belägen i bergen med vacker utsikt, är liten och lugn, och till och med gatuhundarna ser välmående ut. Britterna byggde stället så att de kunde komma bort från Indiens kaos och tutande och damm. De tvingade också indier att börja odla te i området. Området har influenser av flera olika kulturer: Nepal, Tibet, Bhutan och Indien. Människorna ser lite annorlunda ut än perus-indierna, och de talar ett annat/andra språk. Nanne trivs här. Hon går nöjt omkring på de lugna (och tutfria) gatorna. Alla är söta, speciellt vår hostellägare, Mrs Gurung. Hon är söt.

Detta inlägg skulle egentligen handla om Varanasi, så låt oss börja!: jee

Vad är Varanasi? Den heligaste av alla hindu-städer, en av de äldsta städerna i världen (se citat under):
“Varanasi is older than history, older than tradition, older even than legend, and looks twice as old as all of them put together”
Mark Twain
Eftersom Varanasi är så heligt, är det många som vill bränna de dödas kroppar där och hålla begravningsceremoni. Man kan se detta på vissa ställen i staden. Efter att kropparna bränts, kastar man askan i Ganges.

Vår Varanasi-vistelse började inte bra. För att undvika en vanlig huijaus, att en tuktuk-chaufför för en till ett hotell och så skall man betala comission till skurken, försökte vi hitta en tuktuk som inte skulle vara med i detta lurendrejande. Vi gick ut från stationen, och möttes av många ivriga tuktuk-chaufförer som ville föra oss nånstans. NEJ. Vi hittade vår egen typ. Han påstod sig veta var vårt hostell var, men efter ungefär en halv timmes fruktansvärd tuktukfärd genom damm och avgaser kom vi fram till en tyst gränd. Det syntes inte en skymt av vårt ställe. Chauffören ville ha extra pengar för att et hade varit en så lång resa. Vi sa åter NEJ, och han åkte sin väg. Det visade sig att han hade kört oss till andra sidan gamla stan (som är ganska stor). Vi fick lov att gå resten av vägen, för att vi inte trodde på att någon skulle hitta stället. Det var lång väg. Det kändes som att ingen visste var Yogi Lodge var ;( Som pricken på I var Nanne förkyld och Fanny väldigt irriterad och sur (fittig).

Tillsist kom vi fram till Yogi Lodge! Vilken lycka! Stället var helt kiva, men det var mycket svårt att hitta då det var på en av gamla stans små, trånga gator utan gatunamn. I det här skedet checkade vi in oss och stupade i säng. När vi vaknade var det kväll och mörkt. Vi gick till ett av indier populärt gatukök och åt masala dosa. Sedan var det igen sovdags.

Tyvärr blev det inte den lugna sovnatt som Nanne ville, utan istället blev hon mycket sjuk. Följande morgon var hon som en liten trasa och kunde/ville äta någo. Det blev ett mycket osexigt doktor/patient rollspel då Nanne låg som en liten mytty och klagade, och Fanny försökte mata i mat o dricka i Nanne. Vår snälla hotellägare for med Fanny till ett apotek och hämta medicin till Nanne (bara halspastiller och värkmedicin plus näsdukar, en ovanlighet i Indien. Näsdukar kan nästan klassificeras som en lyxvara då man tänker på dess pris-förhållande till andra produkter, T.ex. kostar ett stort paket näsdukar lika mycket som fyra gatuköks morgonmål). Fanny tog också lite paus från allt doktorerande och tog en liten Varanasi-tur. Hon träffade en trevlig men ganska speciell amerikansk ex-Marine som varit på yoga-kurs. Senare på kvällen for en svag Nanne och en hungrig Fanny med honom och några andra på middag till ett rooftop-ställe helt vid Ganges, där man kunde se på den speciella hindu-ceremonin som pågick varje kväll (för att Ganges inte skulle torka).

Nanne var sjuk, och därför kunde vi inte njuta av staden för fulla muggar. Nanne blev illamående när hon gick på de trånga och smutsiga gatorna. Fanny såg två pojkar bygga sandslott av kokakka. Men det äckligaste va inte korna, utan alla rosk och allt smuts och andra avföringar. Ganges är också väldigt smutsigt och förorenat, men det är många som ändå badar där, det är ju Den Heliga Floden (och man kan inte bli sjuk). Ibland var det kossor som blockerade de små gatorna, och så kunde någon slå dem på rumpan, och då började de bara plötsligt att gå i snabb kotakt åt något håll. Vi var rädda att de skulle mosa oss mot en vägg, eller ännu värre: i en roskhög. Vi såg många indier som var på en holy tour och gick i grupper och badade först i Ganges, tog sedan av det Heliga vattnet i likadana holy tour-burkar, varefter de köade in i de olika templen.  Det fanns också många västerlänningar som gick barfota och såg väldigt shanti (lugna) ut. Några badade också i Ganges...........

I Varanasi finns också två ställen där man kremerar döda kroppar. Det är bara männen som får vara med i ritualen (turist-kvinnor fick titta på). Först bärs kroppen på en bår, samtidigt som man säger en bön. Kroppen är lindad i färggranna tyger. Kroppen bärs till Ganges och doppas i vattnet. Sedan sätts kroppen på en bål (inte tänd än). Efter det händer några rituella saker som vi inte helt greppade, men till sist tar man en låga från "the holy Shiva fire" som brunnit kontinuerligt i 3000 år (sägs det). Man tänder bålen och väntar tills kroppen brunnit upp (det tar ca 3h). Efter det kastar man askan i Ganges. Alla kroppar bränns inte. Gravida kvinnor, barn, heliga män, människor som dött av ett kobrabett och ännu en annan grupp som vi inte nu minns, slängs bara direkt i Ganges. Ibland kommer kropparna upp på ytan.

Sista dagen mådde Nanne lite bättre medan Fanny i sin tur blivit sjuk. For till ett café för att vänta på tåget (skulle ta natt-tåget till New Jalpaiguri, nära Darjeeling). Där kom en vääldigt shanti-israelit man och prata med oss. Han hade sett oss igår och frågade om vi kunde bli vänner. Han var smal, gick barfota, hade lösa bomullskläder och långt ostyrligt, lite rasta-aktigt hår. Vi satt med honom i några timmar (han var inte så bra på engelska, men han var väldigt glad). Han ville väldigt gärna att vi skulle komma till hans hus nära Jerusalem. Vi förstod snabbt att han älskade gräs. Som en avskedsgåva gav han först till oss en liten påse gräs, trots våra protester, Sedan ville han också ge oss ett marihuana-kex. Senare märkte vi att i påsen med kexet fanns ett annat litet knytte inrullat, nämligen en till påse med det gröna guldet! Nu var det så att vi skulle åka tåg i Indien. Om man blir fast för droginnehav i Indien kan man som turist få upp till 10 år fängelse. Vi ville inte under någo omständigheter riskera detta (även om vi visste att det i praktiken var väldigt osannolikt). Varanasi själv var nog en stad för gräsrökare och en viss form av det är också lagligt. Eftersom vi skulle resa måste vi dock "tyvärr" slänga vår fina present. Kexet sparades en stund men sen åt Fanny en liten bit för medicinska syften. Det mesta for också i roskisen.

Fanny hade en väldigt hemsk förkylning och det kändes som att hennes huvud skulle explodera. Hon trodde att kexet skulle hjälpa. Kexets läkande kraft glömdes ändå när vårt tåg var över tre timmar försenat och vi måste vänta på den smutsiga perrongen. De få sittplatserna var alla upptagna av andra som väntade på deras försenade tåg. Tågen var alla mellan 15min och 5h försenade. Det värkte i hela Fannys kropp och hon kände sig miserabel. Plötsligt kunde Fanny ändå märka en liten effekt av kexet, men det fungerade inte så smärtlindrande som Fanny hade hoppats. Istället kände Fanny sig ännu konstigare i huvudet. Perfekt alltså. Under tiden hade vårt tåg tydligen kommit på ett annat spår än det skulle, och vi hade inte märkt något (och det var inte kexets fel, obs.) Det var endast god tur som gjorde att vi till sist hann till tåget som tog oss hit.

Ja nyt vihdoinkin käännös eräille lukijoillemme.
Varanasi on hindujen pyhin kaupunki, sekä yksi maailman vanhimmista kaupungeista. Varanasi on kuin Intia tiivistettynä: on lehmiä tukkimassa ahtaita kujia, ihmisiä kylpemässä Gangesissa, miellyttäviä sekä vähemmän miellyttäviä tuoksuja, lassi-kioskeja, pyhiä miehiä, kukkaseppeleitä, temppeleitä, kaoottinen liikenne, tööttääviä riksoja, likaisia katuja, köyhiä ihmisiä, joogeja, meditoivia "valaistuneita" länsimaalaisa turisteja, agressiivisia kaupustelijoita, hyvää ruokaa, likaisia katukeittiöitä jne jne. 

Saavuimme Varanasiin vähemmän mukavan yöjunamatkan jälkitunnelmissa. Löysimme riksakuskin, joka lupasi viedä meidät hostelliimme. Kävi kuitenkin ilmi, ettei hänellä ollyut harmainta aavistustakaan siitä, missä majapaikkamme sijaitsi. Löysimme siis itsemme väärältä puolelta vanhaa kaupunkia. Fanny oli hyvin pahantuulinen ja Nanne oli vilustunut, joten pitkä kävelymatka kuumassa auringonpaisteessa ei ollut kovinkaan mukava. Tunnelma kiristyi entisestään kun Nannen flipflop tarttui mutaan ja koko Nannen jalka oli aivan mutainen. Asiaa ei parantanut se, että muta oli peräisin eräästä Varanasin ruumiinpolttopaikasta (hindut polttavat kuolleiden ruumiit, jonka jälkeen tuhka heitetään Gangesiin) Lopulta löysimme kuitenkin hostellimme. Loppupäivän nukuimme. Illemmalla yksi hostellin työntekijöistä kyyditsi Fannyn moottoripyörällä apteekkiin ostamaan Nannelle flunssalääkkeitä. 

Fanny haahuili Varanasin kaduilla yksin, sillä Nanne oli kipeä. Nanne ei halunnut kävellä kaduilla, sillä hajut saivat hänet voimaan hyvin pahoin. Fanny tapasi erään kiinnostavan amerikkalaisen sotilaan, jonka kanssa Fanny ja Nanne menivät illalla syömään kattoterassille. Terassilta näkyi myös jokailtainen Ganges-seremonia, jonka tarkoituksena on pyytää ettei Ganges kuivu pois. Seremoniaa on joka ilta katsomassa satoja ihmisiä, etenkin intialaisia jotka ovat tulleet Varanasiin holy tourille.

Viimeisenä Varanasi-päivänä Nannella oli jo parempi olo, mutta nyt Fanny oli vuorostaan saanut pahanlaatuisen Intia-flunssan. Kaikeksi onneksi tapasimme erään hyvin shantimaisen israelilaisen paljasjalkaisen miehen, joka antoi Fannylle lääkkeeksi marihuanakeksin. Myöhemmin huomasimme, että mies oli myös piilottanut pussiin tukun vihreää kultaa. Emme halunneet säilyttää kaikkea saamaamme, joten Fanny heitti pussin ulos riksan kyydistä alueelle, jossa asui köyhiä. Toivottavasti joku löytäisi pussin ja saisi siitä iloa itselleen. Osan keksistä Fanny söi lääkintätarkoituksessa, sillä flunssa oli hyvin lamaannuttava. Keksi ei kuitenkaan toiminut aivan niin kipua lievittävästi kuin Fanny olisi toivonut. Tulipahan kuitenkin kokeiltua. Ja mitä muuta sitä olisikaan tehnyt täydellä juna-asemalla, kun juna Darjeelingiin oli yli kolme tuntia myöhässä?

Varanasista suuntasimme siis pohjoiseen, kohti Darjeelingia.

Efter att tuktuken fört oss på fel sida av staden. Fanny sur

Trasan blir skött af Dr Erkinheimo

Mediterande Shanti typ

Heliga män (?)

Koddorna får ett bad i Ganges. De minsta trycktes helt under vattnet av männen.

Båtar som samlats för att se Ganges-ceremonin (själva ceremonin syns inte)

Heliga djur och en man

En salakuva av en indier och stället där man bränner kroppar (200 stycken per dag)

Så här smala var gatorna i Varanasis gamla stad. Och så fanns det såklart vissa som tyckte att det var en bra idé att åka skoter där (TUUUUUT TUUUUUUT TUUUUUUUUUUUUUUUTT!!!!!)

Nannes älsklingsdjur 

Den heliga ceremonin och en helig prick på Fanny (efter att gubben gett pricken på pannan skulle man donera pengar till honom)

Söta men så sjuka (i huvudet)

Kvinna  och påse (om det var oklart)

Inte så skönt att gå upp för branta trappor när man är sjuk

Heligt dopp

Nanne äter indisk mat när hon är i Indien.( Nanne poängterar att hon just varit sjuk och därför måste äta brittisk mat.)

Sjuk person väntar på ett dumt nattåg. 

Suomenkielinen käännös tulee myöhemmin, mutta ensin meidän on syötävä jeeejee

Kolkata - the city of joy

Vi tog en buss från flygfältet till fel ställe och fick åka taxi till turistområdet istället.

Vi flög alltså från Port Blair till Kolkata, "glädjens stad". Sanningen var dock långt från detta. Kolkata var som många andra indiska storstäder en smutsig, dammig, kaotisk stad full med människor. Det är indiens nionde största stad med 4,5 miljoner invånare (officiellt) Iik. När vi anlände till Kolkata hade vi endast en bild på en Lonely Planet Kolkata karta. Den här kartan visade sig inte vara till någon hjälp. Som tur hade vi lärt känna en indisk internetcafé/tourguide gubbe i Port Blair. Tack vare honom lyckades vi hitta Kolkatas turistkvarter, som visade sig vara helt okej. Vi hittade ett litet hotell där det endast bodde indiska män. Vi hade redan på flygplatsen köpt tågbiljetter till natt-tåget till Varanasi, och hade alltså ca ett dygn på oss i Kolkata. Ett dygn är dock en låång tid i en stad som Kolkata. När vi gick omkring på turistområdet så följdes vi alltid av en indisk "vän", som alltid råkade ha sin butik runt hörnet. När vi gick lite utanför turistområdet var staden full med fattiga och arbetare (eller så kändes det). Arbetarna bärde i stekande hetta på tunga säckar på huvudet, från morgon till kväll. Fanny ville köpa en laddare till vår kamera (se vårt tidigare inlägg). Det var kaotiskt och hundratals bilar tutade. Vissa tutade gällt och det skärde i öronen. Att gå bland trafiken kändes som att man skulle andas genom en bils avgasrör- Det började genast svida i ögonen, snoret färgades svart och halsen kändes torr och svidande; som när man är förkyld. Man kunde riktigt känna hur kroppen blev stressad och nervös av oljudet. När man gick över vägarna fick man bara hoppas att ingen skulle köra på en. Man skulle visa "stopp" till bilarna då man gick över, men det verkade inte alltid få dem att bromsa (det är ganska skrämmande när en front med 10 bilar/skotrar/bussar närmar sig dig i full fart...gulp). Det är ändå mest synd för de stackars människorna som bor på gatorna, alldeles bredvid de väldigt breda bilvägarna. Man såg kvinnor hänga upp byk på staketet mellan trottoaren och vägkanten. Där, i avgaserna. Smala och smutsiga människor låg på bitar av tidningspapper mitt på trottoarerna, och familjer satt i smutset och åt ris. Deras kläder var färgade gråa av smutset. Man kunde också se bitar av tyg och paff som var bundna fast till trottoarstaketet. Det var antagligen familjernas hem och "sängar" som de hade packat undan för dagen. Detta är ju tyvärr inte på något sätt unikt för Kolkata. Man ser väldigt fattiga människor överallt i Indien (minus Andamanerna)
 Det fanns några parker i Kolkata som såg fina ut, men vi hann inte besöka dem. Det bästa stället var ett litet cafe/restaurang som var populärt både bland turister och indier. Vi tillbringade nog en stor del av tiden på caféet (Mangolassi är så gott!).

Howrah-station där minst 1000 människor väntade på  tåg

Till sist var vår långa väntan slut och vi tog rickshaw till Howrah-stationen. Vi hade (naturligtvis) valt det billigaste alternativet av alla "Sleeper" alternativ. Det fanns åtta sängar i vår kupé. Sex av dem var "inne" i vår kupé och två var på andra sidan gången som gick genom kupén. Sängarna var obekväma och hårda. Det värsta var  kanske ändå oljudet.

Inne i tåget

När tåget stannade (ofta) så gick det försäljare och tiggare längs med gången och ropade. Det var också kallt. Nanne sov i den översta sängen på gången och det strömmade kall luft genom fönstret hela natten. Också Fanny frös. Det här ledde naturligtvis till att Nanne blev förkyld just passligt när vi anlände till Varanasi. Mer om detta senare.

Lensimme siis Port Blairistä Kolkataan, "ilon kaupunkiin". Kolkata ei kuitenkaan ollut erityisen iloinen kaupunki. Se oli (niin kuin monet suurkaupungit Intiassa) likainen, pölyinen, kaoottinen ja täynnä ihmisiä. Kaupunki on Intian yhdeksänneksi suurin, ja siellä asuu virallisesti n. 4,5 miljoonaa ihmistä. Jaiks. Kun saavuimme Kolkataan meillä ei ollut kuin kuva Lonely Planetin Kolkata-kartasta, josta ei ollut mitään hyötyä. Mutta onneksi olimme Port Blairissä tutustuneet mukavaan nettikahvila/matkaopas -mieheen. Tämä Kolkatassa kasvanut heppu rakasti ulkomaalaisia ja neuvoi meitä innokkaasti. Hänen ansiostaan löysimme Kolkatan turistialueen, joka ei itse asiassa ollut hullumpi. Löysimme nopeasti pienen hotellin, jossa majaili ainoastaan intialaisia miehiä. Olimme jo lentokentällä ostaneet junaliput Varanasiin seuraavaksi illaksi. Vuorokausi Kolkatassa oli kuitenkin noin vuorokausi liikaa. Turistialueella meitä seurasi aina vähintään yksi intialainen "ystävä", jolla yllättäen aina oli pieni kauppa jossain lähistöllä. Kun poikkesimme turistialueelta kaupunki oli täynnä (tai siltä se tuntui) köyhiä ja työmiehiä. Työmiehet kantoivat painavia säkkejä päänsä päällä paahtavassa kuumudessa, aamusta iltaan. Fanny halusi ostaa laturin kameraamme (kts. edellinen postaus). Kaduilla oli kaottista. Sadat autot tööttäsivät (jotkut myös huvikseen odottaessaan valojen vaihtumista), melu sattui korviin. Kaduilla käveleminen tuntui kuin olisi hengittänyt suoraan auton pakoputkesta. Silmiä kirvelsi, räkä valui mustana pitkin poskia (lol) ja kurkkua kirvelsi ja se tuntui karhealta, kuin vilustuneena. Kadulla mölyssä kävellessään pystyi oikein tuntemaan kuinka keho stressaantui. Tietä ylittäessä piti näyttää kädellä stop-merkkiä autoille jotta ne pysähtyisivät. Aina autot eivät kuitenkaan näyttäneet jarruttavan, vaikka jalankulkija oli edessä (Kun sinua lähestyy kymmenen auton/skootterin/bussin rintama, alkaa tuntua aika pelottavalta) Kaikkein eniten sääliksi käy kuitenkin niitä ihmisiä, jotka joutuvat asumaan näiden kamalien katujen varrella. Naisia ripusti pyykkejä kuivumaan jalkakäytävän ja autotien väliselle kaiteelle pakokaasun keskelle (pyykit olivat jo harmaita vaikka ne oli pesty) Laihat ja likaiset ihmiset makasivat sanomalehtipapereiden päällä keskellä jalkakäytäviä. Perheet, joiden vaatteet olivat värjäytyneet harmaiksi liasta, istuivat liassa ja söivät riisiä. Siellä täällä näkyi myös kankaan- ja pahvinpalasista rakennettuja röykkiöitä, jotka olivat sidottu naruilla jalkakäytävän kaiteeseen. Ne olivat luultavasti perheiden koteja, jotka oli siivottu syrjään päivän ajaksi. Hyvin köyhiä näkee valitettavasti koko Intiassa, ei pelkästään Kolkatassa (Andamaaneilla ei tosin ollut kerjäläisiä).
 Kolkatassa oli pari kauniin näköistä puistoa, mutta emme ehtineet tutustua niihin. Paras asia Kolkatassa oli pieni kahvila/ravintola, joka oli suosittu sekä intialaisten, että turistien keskuudessa. Taisimme viettää suurimman osan ajastamme kyseisessä kahvilassa (Mangolassi = nam!).
Lopulta odotuksemme palkittiin ja suuntasimme Howrah-asemalle. On ehkä väärin kutsua yöjunan "Sleeper"-vaunua palkinnoksi, varsinkin kun olimme valinneet sen kaikista halvimman vaihtoehdon. Vaunussa ei tietenkään ollut muita turisteja, ainoastaan intialaisia miehiä ja pariskuntia. Jokaisessa vaunuosastossa oli kahdeksan sänkyä. Näistä kuusi olivat itse "osastossa" (kolme ja kolme vastakkain) ja kaksi vaunun läpi kulkevan käytävän toisella puolella. Sängyt olivat kovia ja epämukavia. Pahinta oli ehkä myökkä. Aina kun juna pysähtyi (usein) kaupustelijat ja kerjäläiset kävelivät käytäviä pitkin ja huutelivat. Myös kylmyys vaivasi. Nanne nukkui käytävällä ylimmässä sängyssä ja ikkunasta virtasi kylmää ilmaa läpi yön. Myös Fanny paleli. Tämä tietenkin johti siihen, että Nanne vilustui juuri sopivasti Varanasiin saavuttuamme. Tästä myöhemmin lisää.

Saker som är lätta hemma men svåra i Indien, del 1: köpa kameraladdare

Köpa kameraladdare (canon) i Kolkata

1. Batteriet på kameran är slut
2. Du märker att du i din dumhet tagit fel sorts laddare med till kameran
3. Du beger dig på jakt efter en butik som skulle sälja rätt sorts laddare
4. Du går på de dammiga, smala, kaotiska gatorna i oljud av tutande bilar och bussar
5. Det börjar svida i dina ögon och hals av avgaserna
6. Det värker i dina öron av allt tutande
7. Du vandrar omkring på gatorna och försöker hitta en butik som eventuellt har rätt laddare, men det är svårt att skilja de små butikrena och smutsiga stånden från varandra
8. Du går in i ett par "electronic market"
9. "Sorry, madam, we dont sell canon charger", "Maybe the battery is broken?" (när den inte blir uppladdad i något som ser ut som en laddare)
10. Från en liten butik får du en adress till canon customer service
11. Canon customer service ger en adress, "very close" till en canon-butik
12. Du tar metro till stationen närmast butiken
13. Google maps har visat fel, och stationen är inte alls nära butiken
14. Du vågar inte ta metro i rädsla för att tappa bort dig
15. du frågar vägbeskrivning av 3 olika människor på gatan och tre taxichaufförer. Ingen vet vilken väg du skall gå. Det finns inga gatunamn
16. Till sist märker du att du ju hela tiden har varit på rätt gata
18. Du går 3km i avgaser och oljud
19. Du kommer fram till ett köpcenter som säljer elektronik
20. Du hittar en canon-affär!!
21. De rätta laddarna är slut, men du får en multi super laddare som kan ladda _alla_ canons batterier (nästan)
22. Du vill betala med kort. Det fungerar inte
23. Du och expediten går till en butik bredvid och betalar där
24. Du återvänder till canon-butiken med den vänliga expediten och får din laddare. Expediten hjälper med att packa påsen in i väskan
25. Du går ut och tar metron tillbaka till startpunkten

Använd tid: 3,5h
Irritation (skala 1-10): 7

Neil island

Detta inlägg blir tyvärr lite kort p.g.a. tidsbrist. Men efter Havelock Island for vi alltså till Neil Island, en liten ö kanske en timme från Havelock. På Neil fanns väldigt lite turister, så det rådde en ganska shanti-stämning där.

Först for vi till ett litet hostell vid stranden. Efter en natt bestämde vi oss för att byta ställe. Orsaken var mögel - våra dynor och madrass var helt svartfläckiga och det luktade gammalt förråd. Det var ganska synd för ägaren var en söt gubbe.

Dom tre andra nätterna var vi på ett mysigt backpacker ställe som ägdes av en fransk kvinna och hennes indiska sambo/man. Där gick hundar, katter och höns omkring på gården, och det var ganska gemytligt. Och billigt! Vi betalade bara ca 4 euro för vår hydda (ingen kanankoppi). Latte eller hydda, vad väljer du?

Anyway, vi gjorde bokstavligen ingenting på Neil. Vi såg Natural Bridge, den enda sevärdheten på Neil. Och en fin solnedgång. Åkte tillsammans med två tyskar och se på den, bara fyra personer på en skoter. Vi drack också många goda fruktjuicer och mangolassin.

Allt sku ha vari väldigt bra om det inte varit för alla stackars gatuhundar. Det fanns massvis av dem på Havelock och Neil - smala och hungriga små hundar. Nanne tyckte jättesynd om dem (och Fanny också). 

Ja nyt lyhyt käännös ;)

Eli Havelock-saaren jälkeen suuntasimme Neil saarelle. Neil oli pieni ja rauhallinen paikka. Vietimme ensimmäisen yön sympaattisen intialaismiehen omistamassa rupusessa majassa, jonka katto oli tehty palmunlehdistä. Patja oli aivan homeinen, ja tyynyt haisivat vanhalle varastolle (olivat myös homeessa). Emme kuitenkaan halunneet vaihtaa paikkaa samana iltana, joten nukuimme homeessa. 

Seuraavana päivänä annoimme miehelle rahat käteen ja muutimme parempaan majaan, jonka omisti ranskalais-intialainen pariskunta. Tiput, kanat, koirat, kissat ja vanhat, hyvin ruskettuneet ranskalaiset reissuruunat juoksentelivat pihalla vapaina.  Ihastuimme pieneen mökkiimme, eikä torakoitakaan näkynyt.

Seuraavana päivänä lähdimme etsimään rantaa, mutta se ei ollutkaan aivan helppoa. Pitkän kävelymatkan jälkeen löysimme pienen kivisen rannan. Oli laskuveden aika, joten emme edes päässeet uimaan. Seuraamme oli kuitenkin liittynyt sympaattinen katukoira, joka sai meiltä vettä. Tämän jälkeen se seurasi meitä koko päivän. 
Neil-saarella oli muutenkin paljon kulkukoiria, jotka tilan puutteessa taistelivat reviireistään. Nanne sääli koiria hyvin paljon. Ne olivat hyvin laihoja ja surullisen näköisiä. Saarella ei tainnut olla eläinlääkäriä joka olisi voinut sterilisoida koirat (ja vaikka olisi ollut, ei hän luultavasti kuitenkaan olisi tehnyt koirille mitään). 

Neilillä näimme myös mahtavan "Natural Bridgen". Intialaiset turistit hurostivat nähtävyydele minibusseissaan, mutta suomalainen kävelee aina! (tai pihi). Natural bridge-seikkailun jälkeen olimme aivan nääntyneitä kuumuudesta, Fanny ei kyennyt melkein edes puhumaan kilttien saksalaisen kanssa. 
Myöhemmin samana iltana saksalaiset ja me ajoimme yhdellä skootterilla hienolle rannalle josta näkyin kaunis auringonlasku. Monet intialaiset halusivat poseerata kanssamme valokuvissa. Rannan kupeeseen oli myös ankkuroitu amerikkalainen (USA) purjevene. Veneeestä hyppäsi veteen salskea nuorukainen joka ui rantaan ja kätteli ihmisiä.

Emme tehneet paljon muuta jännittävää Neil-saarella. Lueskelimme, joimme mangolasseja, puhuimme ranskalaisten kanssa (ei ranskaa) ja nukuimme paljon. Joka aamu söimme aamiaista samasta kojusta, jota piti nainen ja hänen miehensä. Heidän lapsensa juoksenteli villinä ja kastoi likaisen muovipussin juomalasiinsa.

Kun olimme lähdössä saarelta, kävi ilmi, että laiva oli mennyt rikki. Tyypillistä! Fanny kävi lippuluukulla kolme kertaa ja jonotti 40 minuuttia, mutta lopulta pääsimme onnelisesti laivaan, asetuimme alimpaan osastoon ja seilasimme takaisin Port Blairiin. Matka jatkui seuraavana päivänä lentokoneella tänne Kolkataan, jossa olemme nyt. Tänään illalla jatkamme matkaa junalla hindujen pyhään kaupunkiin Varanasiin
 

Här lite bilder som beskriver stämningen:

Nanne sitter glatt i färjan från Havelock till Neil

En valistus-skylt i båten

Vår hydda på Neil (inte mögelstället)

Polisen på Neil är...

Här köade vi på biljetter tillbaka till Port Blair (köandet inte börjat ännu)

Selfie vid Natural bridge

Hett

Natural Bridge

Solnedgång

Berättar allt

"Welcome to paradise"

Bloggtystnaden är äntligen förbi, för nu har vi kommit tillbaka till civilisationen, aka Kolkata (väldigt kaotiskt och många iilimato-aktiga försäljare)

Bränd vit nub turist påväg med rika indiska turister i en speedboat från Port Blair till Havelock. Me emme matkusta rahvaan joukossa!

Fanny presenterar varje resenärs viktigaste sak: käsidesi (handsprit) på vår hyddas terass på Havelock. Stället hette passligt Eldorado.

Första veckan på Andamanerna spenderade vi på ön Havelock. "Welcome to paradise", välkomnade en chillig rastatyp  från sin hängmatta oss till ön. Stränderna på Havelock är nästan tomma, havet är turkost och sanden vit. Vid lågvatten är stranden ändå ganska stenig. En gång vid högvatten tänkte Fanny trampa på en död pallokala.

Random träd som växer ur sanden

Stranden vid vår resort Eldorado 

Första dagen på Havelock lade vi oss i vår dubbelhängmatta och tänkte "AAaaahhhh äntligen loma!!" Det gick ändå inte länge förrän västerländsk turistman lade sig ganska nära oss för att sola. Vi döpte honom till stringmannen, eftersom han hade manstrings. Sen vadade han i vattnet och läste på sin ebok och sneglade på oss. Om en stund kom en indisk man förbi. Han satte sig på ett dött träd alldeles bredvid oss. Han satt där länge, fast stranden var nästan tom. Varför ville han sitta helt bredvid oss? Det var som att han låtsades leta efter något. Plötsligt märkte ja att hanlekte mede en kniv.... Vår första stranddag hade nu förstörts av en knivman och en stringman. Vi gick bort, och tog en annan strand nästa dag. Antagligen var det bara två helt vanliga typer, men vi hade just kommit till Indien och var inte vana vid konstigheter ännu.

Nanne innan de två männen uppenbarade sig. Hon har mycket kläder på sig för att hon var så bränd (det är inte kallt)

Nanne myser på strand nummer sju

Följande dag hyrde vi en skoter (Fanny styrde och Nanne gav råd från baksätet) och åkte till strand nr 7 (stränderna på Havelock har inga namn, och man har valt denna kreativa lösning). Stranden var mycket lång och tom. Det var väldigt vackert. Vi gick till ena endan av stranden och fick vara helt i lugn och ro hela dagen. Vi såg också en elefant som kom för att bada (med sin ägare).

Elefant och ägare tar ett dopp

Strand nummer 7 har blivit kårad till Indiens bästa strand, varför också många indier besökte stranden. Indierna flockade sig ändå under de enda träden där man också byggt bänkar. Det var bara några som simmade (mäst männen och pojkarna, och några kvinnor med sina saris på), medan resten satt slött i skuggan. Det var endast västerländska turister som var tillräckligt dumma att gå längre bort från den skuggiga platsen med bänkarna.


Senare på veckan var vi dessutom och dyka med Andaman Bubbles. Det var ganska spännande att dyka efter att vi hållit paus i så många år (Nanne 6 år, Fanny 5år). Det gick ändå hur fint som helst. Vi såg många fiskar och ingen blev uppäten av en haj.

Resten av dagarna på Havelock spenderade vi i chillandets tecken. Vi åt indiskt morgonmå, några platta bröd med stark linssås, i en liten koju som hölls av en sympatisk man. Efter det simmade vi eller läste böcker. Vi brukade också sitta många timmar i en skön restaurang vid stranden som heter Fullmoon café. Man fick fylla sin vattenflaska där gratis, vilket var bra, för att plast och avfall är ett problem på Andamanerna. Ibland sov Fanny i en hängmatta. Nanne hann läsa alla sina böcker till slut. Vi spelade också skipbo.

Emerald blue and you (Andamanernas slogan)

Hälsningar från Andamanerna!

Vi sitter för tillfället i mörker på ett litet internetcafé på Havelock Island, en del av de andamanska öarna. Här blir beckmörkt redan klockan sex, och solen går upp typ fyra-femtiden. Andamanerna hör till Indien och är alltså i Delhi-tid, även om det geografiskt hör till en annan tidszon.

För att börja från början så tog vår resa till Indien allt som allt två dygn. Flög först till Bryssel och övernattade, sen till Delhi och övernattade. Sedan tog vi flyget till Port Blair, som alltså är Andamernas huvudstad. I flyget satt Fanny bredvid två tjocka indiska kvinnor som använde sina telefoner utan flight mode och inte tänkte rymmas att sitta i sina bänkar. Framför Fanny satt en man som under hela resan lutade sin bänk i Fannys famn, och bakom Fanny var en familj med skrikande indiska barn som ropade högljutt och visslade i en visselpipa.

Port Blair är inte en särskilt stor stad och det finns inte heller särkilt mycket att göra. Ganska randomly så råkade det vara Holi-festival i Indien, som är en stor festlighet här. Vet fortfarande inte varför man firar Holi, men de va läppä, för att alla skrek till oss "Happy Holi!!" och så var det några som stannade och smetade färgpulver i våra ansikten och också lite på kläderna. Några barn sprutade också rödfärgat vatten på Nanne, och tyckte att det var jätte roligt. Det är inte så lätt att tvätta bort färgen, och vi har ännu lila och gula fläckar omkring på kroppen.

Idag har vi alltså kommit hit till Havelock island, en ca 10km lång (hört av en fransk indien-for-life typ som bor i Indien i en ashram 6 månader om året) ö där det inte bor så mycket människor och det finns mest små resorts på stränderna. Vi har bosatt oss i en ganska lyxig hydda på Havelock-standard som har en wc. Fanny skulle gärna imorgon byta boplats till en kanankoppi (hönshus), som man skulle få för 5e per natt, alltså ganska billigt för två personer. Nanne vägrar. Imorgon får vi se om Fanny får fortsätta att sväva på pihiysmoln och njuta av att allt är så billigt (internet är inte billigt här, därför skall vi nu stänga av och kommer antagligen inte att logga in på en vecka eller så.)  Vi skall ta mycket bilder och ladda upp dem när vi har nät nästa gång!

För våra bekymrade mammor kan vi nu avslöja att vi efter att ha varit här på Havelock i ungefär 6 dagar kommer att åka till en ännu mindre ö - Neil island. Där finns antagligen inte internet.

Puss och Kram Nanne o Fanny