Tylsä postaus ja pieni historiantunti

Terveisiä Georgetownista, joka sijaitsee Penangin saarella Malesiassa. Kaupunki on viihtyisä, sillä se sijaitsee meren rannalla (uimaranta tosin on kaukana keskustasta) ja talot ovat kolonialismin peruilta eurooppalaistyylisiä ja matalia. Penangin saari oli alun perin Malesialaisen Kedahin alueen sulttaanin omistuksessa, mutta tämä joutui pyytämään apua Itä-Intian kauppakomppanialta puolustautuaakseen silloista Burmaa ja Siamia vastaan. Vastalahjaksi sotilasavusta sulttaani luovutti Penangin Itä-Intian kauppakomppanian käyttöön. Mies nimeltä Francis Light rakensi nykyisen Georgetownin kohdalle linnoituksen, jonka ympärille kaupunki alkoi rakentua. Penangiin tuotiin intialaisia vierastyöntekijöitä rakentamaan infrastruktuuria. Saarelle saapui myös kiinalaisia ja intialaisia liikemiehiä. Nykyään 90% Penangin väestöstä koostuu intialaisista, kiinalaisista ja malesialaisita. Tämä näkyy Georgetownissa, josta löytyy sekä Chinatown että Little India. Kaupunki on myös kuuluisa ruoastaan. Kiinalaiset, intialaiset ja malesialaiset ovat kaikki tuoneet omat ruokansa mukanaan, ja tuloksena on eri maiden keittiöiden sekoitus. Georgetownista saa myös erinomaista "puhdasta" kiinalaista ja intialista ruokaa.

Olemme syöneet paljon ja kokeilleet erilaisia ruokalajeja. Tähän mennessä kiinnostavin kokemus on ollut Ice Kacang-niminen jälkiruoka, joka koostuu jäähileestä, jäätelöstä, kidneypavuista, maissista, hyytelöstä ja vihreistä "nuudeleista". Olemme myös syöneet vähemmän jännittäviä ruokia, kuten nuudelikeittoa ja riisiä ja kastiketta. Kaikki on kuitenkin ollut todella maukasta. Myös hedelmämehut ovat herkullisia ja halpoja.

Eilen olimme matkalla Penang-hill-kukkulalle, mutta bussikuski neuvoikin meidät jättimäiseen kiinalais-buddhalaiseen temppeliin jossa vietimme pari tuntia. Kirjoitimme toivomusnauhat ja ripustimme ne toivomuspuuhun. Malesialaiset turistit ottivat selfieitä ja Fannylla oli hiki. Tänään olemme olleet kultturelleja ja vierailleet Penang State museumissa (hinta: 25 senttiä) ja oppineet paljon Penangista. Teinit ottivat selfieitä ja Fannylla oli taas hiki. Myöhemmin kiinalainen nainen leikkasi Fannyn hiukset. Hän olisi halunnut jättää Fannylle kiinalaistyylisen takatukan, mutta saksi sen onneksi viime hetkellä pois.

Muuta jännittävää ei oikein ole tapahtunut. Olemme vain syöneet koko ajan (siis jatkuvasti) ja nauttineet ystävällisistä ihmisistä.

Random kiinalainen temppeli. Yksi monista kaupungissa.

Teini-Ninu tilasi "ihanan" nalle-cappucinon paikallisessa kahvilassa.

Kek Lok Si- temppeli

Eläimet rivissä

Toivomusnauhassa lukee "Together forever". Ihkuu.

Georgetownin kaduilla. Kaksi hikistä naista.

Georgetown, kuvattu kukkulalta

På jakt efter Bucket

Vattnet på koh Jum hade inte varit särskilt fint, det var sådär grumligt. Men när vi kom till turistön Phi Phi såg vi genast skillnaden - vattnet här var turkost och genomskinligt som i en simbassäng. Fanny och Nanne lämnade Ninu på ett café och for iväg för att hitta boende. Vi hittade tills sist en jättefin resort som hette passande nog Viking Nature Resort. Den var jättestor med en egen liten privat strand. Också får hydda var fin med varmt vatten och en hängmatta utanför. Nanne och Fanny oroade sig lite för sin lyxiga livsstil här i Thailand. Det började bli lite väl borgerligt.

En borgerlig lady på sin privata strand (på Viking Resort)

Själva Phi Phi hade all turistinfrastruktur man behöver och lite till. Gator med små stånd, massa matställen med västerländsk mat, barer och tatueringsbutiker. Vi kunde bara gissa hur fullproppat det var av turister då det var hög säsong. Nu fanns det faktist inte så många turister alls, men det var ju också i slutet på april. Om man vill njuta av vacker natur med alla turist bekvämligheter (och turistpriser) kan man fara till Phi Phi när det är off-season.

Bucket-pong med andra turister (som åt pizza istället för thaimat)

Snorkel mot hatt - ett utbyte på gång vid Loh Modee stranden

Utsikt från viewpoint på Phi Phi (pris 30 baht)

En riktig sötis guppar på Loh Modee

Vi njöt av det som var bra (fantastiskt vatten, lyxigt boende, buckets, o.s.v.) och lite mindre av det som inte var så bra (pris, inte så bra mat, dyr öl, byn kunde lika gärna ha varit på Kanarieöarna eller på Bali o.s.v.). Om man gillar att snorkla så rekommenderar vi en strand som heter Loh Modee. Man kommer dit gående, det är kanske 10 minuter från en fin strand som heter Long Beach. En thai-kvinna försökte igen lura oss och säga att det var jäätte lång väg att gå och det bästa sättet var att fara med båt... Pyttsan. Vi for till Loh Modee två gånger och var nästan de enda människorna på stranden. Mellan 12 och 15 kom det båtlass med koreaner som stannade utanför korallrevet och hoppade i vattnet direkt från båten. De visste inte hur man snorklar utan flöt i vattnet med sina flytvästar, sparkade på korallen och gallskrek. De var ganska irriterande. Vi simmade ut till korallen från stranden. Vattnet var kristallklart och vi såg många vackra och färggranna fiskar. T.ex. simmade vi i mitten av stora fiskstim längs med korallen. Det var fint. Och gratis, heheh.

Ninu spanar efter onda fiskar

Phi Phi var ett intressant ställe för oss. Speciellt de andra turisterna var intressanta att se på. Det hände också några spännande saker på ön. För det första blev vi nästan attackerade av en apa när vi var på väg till en strand (Rantee, om någon är på väg till Phi Phi) som man "bara kunde åka båt till" (vi promenerade först en halv timme upp för en kulle och sedan en halv timme ner genom en väldigt brant djungelstig, så det var möjligt att promenera. Ha!) Den onda apan uppenbarade sig från skogen och stirrade med sina onda viirusilmät på vår nyköpta brödpåse. Apan närmade sig ondskefullt. Fanny tog snabbt brödpåsen och gömde den i Nannes väska. Då började den ondskefulla apan cirkla kring Nanne. Det var skrämmande. Ninu hade tagit skydd lite längre fram på vägen. Apan stirrade på Nanne med sina viirusilmät. Nanne mötte dens onda blick. Till sist hoppade apan tillbaka in i skogen och försvann.

Du ser rätt - det är svett. Halvvägs på vår vandring från Rantee tillbaka till staden

Vi var påväg till Rantee-stranden för att vi hade läst att det skulle vara ett fint snorklingsställe. När vi äntligen hade kommit till stranden genom djungeln hoppade Nanne i sin bikini och vadade hoppfullt ut i vattnet. Men ve och fasa! Hon kände hur något bet tag i hennes ben två gånger efter varandra (i ärlighetens namn var det bara ett litet nafs, men ändå!). Fanny och Ninu hörde ett skrik och undrade vad som hade hänt. Nanne märkte då att några elaka fiskar hindrade henne för att simma över deras boplats. Varje gång hon försökte simma längre ut i vattnet kom de dumma fiskarna nära och skrämde Nanne närmare stranden. Nanne ville väldigt gärna komma djupare i vattnet, och försökte sparka på fiskarna. Det blev en fiskfight som Nanne tyvärr förlorade. Till sist återvände hon tillbaka till stranden. Fiskarna hade vunnit.

Round 2 av fiskfighten: Fanny kom för att skydda Nanne från de onda fiskarna, men de attackerade också Fannys ben. Nanne och Fanny försökte en sista gång att simma väldigt snabbt och plaskande över fiskarnas bo. De kom lite längre ut på ett litet område med sandbotten. Denna plätt var ändå också omringad av fiskarna, och man kunde inte komma vidare utan att de attackerade en. Fanny och Nanne måste plaska tillbaka till stranden.

Round 3 av fiskfighten: Nu var det Ninus tur. Hon gick lite längre till sidan och gick lugnt ner i vattnet. Hon simmade lugnt över fiskarnas bo. De onda fiskarna försökte skrämma Ninu bort, men hon förblev lugn och orörlig. Till sist kom Ninu längre ut till korallen och såg många fina (och snälla) fiskar där. 

I det här skedet hade ett åskmoln uppenbarat sig på himlen och det bullrade hotfullt. Fanny hann ta en snabb snorklingstur (blev inte biten). Nannes snorklingssaldo förblev två fiskbett.

Nanne firar vapp med sin Bucket (den var stark)

På Phi Phi drack vi också lite alkohol, trots det dyra priset. Den första kvällen spelade vi beer pong (Ninu och Nanne var dåliga, Fanny var bra) med bucket (så egentligen var det bucket pong). Den tredje kvällen bestämde Fanny och Nanne sig för att keittä lite. Så vi köpte lite supplies (den billigaste ölen köptes från en speciell butik som hette Fresh Mart). Det var ändå ganska dyrt. Det billigaste sättet för en turist att bli full i Thailand är att köpa den billigaste bucketen. En bucket är en mycket thailändsk grej, i korthet ett litet ämbare med en blandis av alkohol. Fanny och Nanne köpte en bucket som visade sig vara ganska stark. Sen for vi till stranden för att dansa lite. Fanny fick en fyllehicka och var arg som ett bi. Nanne var underhållen och två människor frågade oroligt om Fanny var okej. Sen köpte vi en burgare (Fanny sa tre gånger under måltiden att den var ju jättebillig) och for till sängs. Det här var alltså dagen före vapp-afton. Själva vappen spenderades i limsans tecken.

En fantastisk uppfinning på Railay - en vattenautomat!

Fanny turistar vid Prinsessalahti. Selfiesticken fattas :(

Sånhäna landskap fanns det på Railay

Railays ena strand vid lågvatten. Detta ser du inte i Finnmatkats broschyr

Efter fyra dagar på Phi Phi fortsatte vår turistiga tour till Krabi, eller närmare bestämt Railay Beach. Stranden där var lite rutigare än på Phi Phi, men landskapet var vackert. Det fanns också mycket apor på Railay. Man kunde inte snorkla, så Ninu var besviken. Man skulle ha kunnat väggklättra men Fanny tyckte att det var för dyrt. Det fanns en vacker och väldigt känd strand på Railay (Prinsessalahti), men stranden var full av malesiska turister i flytväst, koreaner med selfie-stick och västerlänningar med öl i handen. Vattnet var smutsigt. Vi gömde oss i ett hörn av stranden, långt borta från flytvästarna. 



Vi var på Railay bara en hel dag. Första morgonen vaknade vi klockan 6 av något dunsade mot vårt tak. Vi trodde först att det var kokosnötter. När ljudet inte slutade steg vi upp för att se vad det var för något. Vi märkte att det var en flock apor som hoppade och jagade varandra på taken av våra hyddor. Aporna hoppade också på Ninus terass och kikade in på henne då hon låg i sin säng. Ljudet var väldigt högt, och det var omöjligt att sova. Efter denna dåliga morgon och på grund av att Railay inte hade någon bra strand bestämde vi oss för att nästa dag åka bort från Thailand till Malesien. 

Fallos-grotta vid Rinsessalahti (turisterna eliminerade från bilden)

Man kunde ha köpte en tour direkt från Railay till Penang dit vi var på väg, men det var lite dyrt plus att allt var fullbokat följande dag. Vi bestämde alltså oss för att göra det själv. Vi beställde en taxibåt från Railay till ett ställe närmare Krabi Town. Båten for sex på morgonen. Därefter tog vi en lokal "bil med flaka" transport till Krabi busstation. Därifrån tog vi en buss till en stad som hette Hat Yai, nära den malesiska gränsen. Vi hade tur och måste inte vänta nästan något. Bussresan var mer eller mindre obekväm fram till Hat Yai, och vi var de enda turisterna. När vi kom fram till Hat Yai var klockan nästan tre på eftermiddagen. Det var nu som problemen började. Vi ville alltså fara till ett ställe som hette Butterworth varifrån man kunde ta en färja till ön Penang. Men inga lokala bussar var på väg dit, eller sen ville de inte sälja en sådan biljett till oss. Alla pekade mot några turistbyråer, som skulle ha tagit oss fram för ett löjligt överpris. Vi vägrade. Tills sist kunde vi ta en lokal minibuss fram till den malesiska gränsen. Vi hoppades att vi därifrån kunde fortsätta vår färd med lokala transportmedel. Färden till gränsen gick bra och snart var vi redan i Malesien. Tyvärr hittade vi inte någon buss som kunde ta oss vidare, så vi tog istället en taxi till nästa stad som hette Kangar. Vi hade igen tur för när vi kom fram for det en buss till Butterworth bara en halv timme från det att vi kom till stationen. Vi köpte glatt biljett (billig!) och fortsatte färden. När vi kom fram tog vi färja till Georgetown i Penang. Färden hade tagit oss 16 timmar och vi var väldigt, väldigt trötta. Vi hade sparat kanske 30 euro allt som allt och det hela var lite av ett äventyr. Men vi var framme vid vårt trevliga hostell, och här tänkte vi bunkra oss i många dagar framöver.


Koh Jumilla vesi oli ollut vähän sameaa. Kun saavuimme Koh Phi Phille ymmärsimme heti miksi saari oli niin suosittu turistien keskuudessa; vesi oli turkoosin väristä ja läpinäkyvää kuin uimahallissa. Löysimme erittäin hienon resortin (Viking Nature Resort). Nanne ja Fanny nukkuivat prinsessasängyssä, Ninu patjalla lattialla. Heh.
Koh Jumiin verrattuna Koh Phi Phi oli kyllä aikamoinen turistirysä. Koska nyt oli off-season, ei saarella kuitenkaan ollut niin paljon muita turisteja. Olimme varautuneet pahimpaan, joten tämä oli meille iloinen yllätys. Hintataso oli tästä huolimatta aika kova. Tämä koskee muuten koko Thaimaata, huom! Vaikka Ninu ja Fanny olivat olleet Thaimaassa, niin maa oli kallistunut huomattavasti viime vierailuista.

Jos tykkää snorklauksesta, niin suosittelemme ehdottamasti rantaa nimeltä Loh Modee. Rannalle kävelee helposti kymmenessä minuutissa Long Beach-nimeseltä rannalta. Olimme Loh Modee -rannalla kahtena päivänä. Rannalla ei juuri ollut muita ilmisiä ja koralliriuttalle ui suoraan rannasta. Klo 12 ja 15 välisenä aikana tosin korealaisryhmät tulivat speedboateilla "snorklaamaan". Tämä oli samalla huvittava ja surullinen näky: korealaiset kelluivat yhdessä kasassa aivan veneen tuntumassa. He myös huusivat täyttä kurkkua samalla kuin heidän oppaansa kaloja houkutellakseen heitti veteen leivänmurusia... Ärsyttävää.
Tästä huolimatta Loh Modee oli oiva snorklausmesta; näimme useita värikkäitä kaloja ja uimme jopa isojen kalaparvien keskellä.

Phi Phillä sattui myös kaksi aika dramaattista välikohtausta: apinan melkein-hyökkäys ja Fannyn hikka. Edellämainittu tapahtui kun olimme kävelemässä Rantee-nimiselle rannalle.
Apina hyökkäsi melkein meidän kimppuumme kun olimme kävelemässä viidakon läpi Rantee-rannalle. Paha apina oli kai haistanut vastaleivotun patongin tuoksun (meillä oli pussi patonkeja mukana). Se tuijotti ahneesti rumilla viirusilmillään patonkipussia. Fanny pakkasi nopeasti patonkipussin Nannen reppuun, mutta apina ei ollut aivan tyhmä. Se tuijotti Nannea ja kiersi tämän ympäri uhkaavasti. Ninu oli paennut kauemmas apinasta. Nanne katsoi apinan rumiin silmiin uhmakkaasti, ja lopulta paha apina hyppeli takaisin metsään. Loppumatka rannalle sujui hikisesti mutta rauhallisesti jyrkkää viidakkopolkua alaspäin. 

Rantee-rannalla Nannen snorklauksen estivät hyökkäävät kalat, jotka purivat Nannea jalkaan. Kalat purivat myös Fannya. Fanny ja Nanne yrittivät potkia kaloja veden alla ja uida niiden reviirien yli kovasti loiskutellen, mutta mikään ei auttanut. Kalat voittivat ja Fannyn ja Nannen oli palattava takaisin rantaan. Ninu oli ainoa, joka ei joutunut kalojen hyökkäyksen kohteeksi. Hän näki monia kauniita kaloja ja ui parrotfish-parven keskellä (ne ovat sateenkaaren värisiä).

Thaimaassa kaikki keitto eli alkoholi eli nami on kallista. Turistille halvin tapa humaltua on juoda Bucket, eli thaimaalainen ämpäri. Me vietimme siis vappua Bucketteja juoden (kts. kuva). Fanny humaltui ja sai hikan. Hän hikkasi ja hytkyi kaduilla niin paljon, että pari huolestunutta tyttöä kysyivät oliko kaikki kunnossa. Fannyn mielestä tämä oli ärsyttävää "Eikö Phiphillä saa edes hikata rauhassa???". Ennen nukkumaanmenoa ehdimme myös tanssia rannalla ja syöda halvan hampurilaisen (vaikka thaimaassa pitäisi syödä thairuokaa)

Phiphiltä lähdimme seuraavaan turistirysään, Railay-beachille. Jätimme Ninun pieneen rastabaariin (Bang Bang bar) juomaan kaljaa sillä välin kuin me etsimme majapaikkaa. Löysimme kaksi rupuista mökkiä. Seuraavana aamuna heräsimme kuudelta omituiseen paukkeeseen. Luulimme, että kookospähkinät putoilivat majojemme katoille. Ääni jatkui jatkumistaan emmekä pystyneet nukkumaan. Paukkeen syyksi selvisi lauma apinoita jotka pomppivat katoillamme ja jahtasivat toisiaan. Yksi apinoista kurkisti sisään Ninun majaan ja tuijotti häntä. Noin tunnin möykän jälkeen apinat kyllästyivät ja lähtivät pois.

Railayn rannat eivät olleet yhtä hienoja kuin Phi Phin rannat. Yksi rannoista, Rinsessalahti eli Prinsessalahti, oli täynnä malesialaisia turisteja pelastusliiveissä (eivät kai osaa uida), korealaisia selfietikkuineen ja länsimaalaisia oluet ja purilaiset käsissään. Prinsessalahti olisi kai voinut olla hieno, mutta väenpaljous ja kymmenet veneet pilasivat maiseman. Ainoa hieno asia Railaylla oli karstikivivuoret, mutta nämäkään eivät saaneet meitä jäämään. Päätimme lähteä Malesiaan jo seuraavana päivänä. 

Matka Georgetowniin Malesiaan alkoi kuudelta aamulla. Olisimme voineet ostaa matkan suoraan matkatoimistosta, mutta kaikki oli loppuunmyyty ja hinta oli hieman kallis. Halusimme kuitenkin päästä Malesiaan mahdollisimman nopeasti, ja päätimme tämän takia järjestää kaikki liput itse. Koska netistä oli hyvin vaikea löytää minkäänlaista infoa asiasta, tulee tässä selvitys kuinka pääsimme Krabista Georgetowniin (Penang): Ensin menimme veneellä Railaylta Ao Nammao:n satamaan (100baht), sen jälkeen paikallis"bussilla" satamasta Krabin bussiasemalle (1h, 60 baht). Meillä kävi tuuri, sillä saimme liput tunnin päästä lähtevään bussiin Hat Yai:hin (230 baht, 5h). Hat Yaista otimme minibussin Malesian rajalle (1h, 50 baht). Kävelimme rajan yli ja saimme 90 päivän oleskeluluvan Malesiaan (leima passiin). Olimme nyt Padang Besar-nimisessä kaupungissa, mutta täällä ei ollut kunnollista bussiasemaa. Lähin sijaitsee 38 kilometrin päässä Kangarissa. Otimme taksin sinne (40 MR - 10E, 40min). Kangarissa meillä kävi taas tuuri ja saimme liput Butterworthiin vievään bussiin (4euroa, 3h). Butterworthista seilasimme lautalla 10 minuuttia Georgetowniin, joka sijaitsee Penangin saarella. Koko matka kesti 16h ja maksoi noin 20euroa per henkilö.

På semesterns semester: Thailand

Vi beklagar att bloggen inte har uppdaterats på en tid. Vi har varit så upptagna med att semestra i Thailand och druckit så många öl. Efter Indien kändes Thailand som ett lugnt, rent, tyst, städigt, välorganiserat land. Inga bilar tutar, alla kör i ordning, man ser inga tiggare, folk går i prydliga kläder, ingen skriker, det finns vessapapper på allmän wc, alla stirrar ner i sina telefoner - det kändes som att komma hem. 

Vi flög till Bangkok en dag före Nannes mamma Nina aka Ninu anlände till den heta staden (+40 grader). Vi bodde på ett väldigt bra hostell som vi varmt rekommenderar: De Talak hostel. Det bästa med hostellet var gratis kokosglass, gratis vatten, AC och en tv på rummet med 80 filmer installerade. Ninu hade hämtat 6 jumbopåsar karkki, vilket ledde till att Ninus första kväll i Bangkok blev en film- och bulkka karkki-kväll (Vi åt en jumbopåse karkki var).

Vi var i Bangkok allt som allt tre dagar (Ninu två). Under den tiden hann vi trots bulkkandet också turista: Vi for bla. till Night Market (blev erbjuden att fara på Ping Pong Banana Show, tackade nej) och till Wat Pho (ett buddhistisk tempel i staden). Det kanske roligaste var att fara till Khao San Road för att se på turister. Det är ett kännt backpacker område, full med barer, inte-så-bra-matställen och brunbrända, tränade västerländska unga. Vi så många man-pissisar som spatserade med bar överkropp på gatan, med en bucket i handen. Jätte underhållande, det var verkligen en stor kontrast från Indiens mera shanti-turister som gick med bomullskläder och läste tjocka böcker om spirituella saker... På Khao San Road keitti vi lite öl och Ninu gick på en fotmassage. Hon tyckte det var jättebra fast massören drog i hennes tå så att hon följande dag nästan inte kunde gå.

Det borgerligaste vi gjorde i Bangkok var att fara till en fancy rooftop-bar som var i 30-någonde våningen. Det var lite stressigt att vara dit då vi inte var uppklädda, Nanne hade vandringssandaler och Fanny nån random t-skjorta (det fanns alltså en dresscode). Men vi gick bara lugnt med Ninu i spetsen upp till baren, så ingen kanske hann märka hur vi såg ut. Tur var det också ganska mörkt. Vi drack våra dyra cocktails och såg på den fina nattliga utsikten över staden.

Efter några dagar i Bangkok forstatte vår borgerliga resa söderut till Krabi i en VIP-buss. Fanny sov hela vägen, för att man kunde få bänkarna helt bak och de var ganska breda. Det bästa med VIP-bussen var en stopp mitt på natten då man med sin VIP-biljett kunde gå in i en restaurang och äta gratis, och efter det fick man hämta en bulkpåse (som innehöll en dricka och en bakelse) från en disk (vi hann tyvärr inte äta i restaurangen och tog bara en bulkpåse, men ändå)

När vi anlände till Krabis busstation blev vi attackerade av en "tourist information"-typ. Hon ville att vi skulle åka med hennes båt till koh Jum, vår destination. Hon påstod att man inte kan komma till ön på andra sätt, och om det finns andra sätt så är de besvärliga och dyra. Vi litade inte på hennes vackra ord och åkte därför in till Krabis centrum (som var dött) och försökte få en lokal buss eller liknande att föra oss till hamnen därifrån man kunde åka båt till koh Jum. Efter många om och men kom en gubbe fram till oss och lovade ta oss till hamnen för ett OK pris (och kanske 4 gånger billigare än "tourist information"-tanten hade påstått - lita aldrig på en thai som säljer saker). Resan började lovande och vi satt nöjt i bilen. Men mitt i allt stannade bilen i en liten by! Gubben började prata någo om en taxi och peka på en tidtabell på väggen. Fanny tittade från Google Maps att han bara tagit oss halvvägs. Vi blev väldigt sura och tänkte att vi igen blivit lurade. Vi försökte på alla sätt säga till gubben att han lovat ta oss ända fram till hamnen, Ninu ritade till och med en bild på en båt på ett papper. Men nej, gubben bara sa till oss "taxi". Vi steg demonstrativt bort ur bilen med våra saker och Fanny gick in i en kännykkä-butik för att köpa ett SIM-kort med 3G. Det tog kanske 10 minuter. När vi fått internet vände vi oss till en sann räddare i nöden, alla människors bästa vän: Google Translate. Med hjälp av denna fantastiska uppfinning kunde vi kommunicera med gubben som nästan inte kunde någon engelska. Nu kunde han förklara att han SKULLE ta oss till hamnen men vi hade bara en liten paus så att mera människor kunde stiga på. Vi behövde inte ta en taxi eller betala mera, som vi trodde. Lite snopet, speciellt när vi i vår trötthet kanske inte varit särskilt hjärtliga mot gubben. Ups. Nå, vi skrattade genererat och önskade att vi snart skulle komma fram till ön. Gubben tog oss till hamnen och vi steg på longtail-boat (och betalade antagligen igen mera än vi borde).

Koh Jum var öde. Den lilla byn som båten tog oss till var nästan tom av människor. Vi började gå längs med den enda vägen som gick genom byn för att hitta ett ställe att bo på. Efter en kort tid stannade en hippiaktig thailändsk man bredvid oss. Han erbjöd att föra en av oss på en hydd-tour med sin skoter medan de andra väntade med väskorna. Vi bestämde att Fanny skulle åka med mannen. Hyddtouren for till några olika ställen, varav en del var väldigt förfallna och mögliga. Efter att Fanny och mannen varit och tittat på några speciellt ruttna hyddor hade mannen plötsligt en kall öl i handen som han gav till Fanny. 

Samtidigt som Fanny cruisade runt med den aningen berusade mannen, hade mannens vän plockat upp Ninu och Nanne, lämnat Nanne vid en resort och fört Ninu på hydd-tour med skoter. Stämningen var altså lite yr, och vi var utspridda omkring på ön. Till sist hittade vi ändå ett trevligt ställe att bo på och förhandlade våra rum till ett bra pris. Det kändes väldigt lyxigt att få gratis vatten, tvål, wc-papper och handduk. Dessutom hade vår resort en egen strand och en restaurang. Nu kunde semestern börja på riktigt!

Efter att vi den där första dagen blivit hemmastadda i hyddan (som egentligen inte var en hydda) skuttade vi glatt till stranden för sim och sol. Efter en stund bröt dock plötsligt ett oväder ut och det började ösregna. Nej! Vädret var också lite ostadigt under alla de resterande dagarna, på dagen sol men på eftermiddagen/kvällen kunde det plötsligt komma en regnskur. Vi såg många fina blixtar under vår vistelse. Vädret var ändå för det mesta bra och det var skönt. Den första kvällen var det faktist helt mysigt att vila och äta karkki när det regnade ute. Vi drack naturligtvis också öl.
Den andra dagen tog vi också det lugnt, läste i solstolen och chillade. Ninus BH var mystiskt försvunnen (den hade varit på tork utanför hyddan). Vi kom fram till att tjuven var en liten hund som bodde på resorten - också en av typerna som jobbade där varnade oss att hunden i fråga kunde äta upp saker.
Det var lite molnigt så Ninu satt inte solkräm för hon trodde inte att hon skulle bli bränd. Men ack så fel hon hade! Vi hyrde också en skoter och susade iväg till byn (väldigt liten, såg kanske 10 andra turister). Tre personer ryms riktigt bra på en skoter. Vi åt åter igen nudelsoppa och sen köpte vi en påse is samt öl från butiken. Sen drack vi den kalla ölen på vår egen strand och njöt av solnedgången.

Den sista dagen på ön for Ninu iväg på en snorkling-tour med två unga polacker. De for till olika ställen runt Koh Phi Phi, bl.a. till en ö som hette Mosquito island. De for också till Maya Bay, där de filmat filmen The Beach. Ninu var jättenöjd, vattnet var kristallklart och hon hade sett många fina fiskar. Under tiden hade Nanne och Fanny utforskat ön med skoter. Vi hittade bl.a. en öde strand som inte var så fin, en liten fiskarby och en guppig väg genom djungeln. Vi försökte också hitta ett sätt att fara vidare från ön till koh Phi Phi. Tydligen hade alla taxibåtar slutar gå för säsongen (fick igen olika svar beroende på vem vi frågade) så vi måste till sist hyra en privat båt för 20 euro per person... Suck. 

Vy från roof-top bar i Bangkok

Mera vy

Åt dessa påsar på en vecka... Hups

Ninu utanför tempel på Wat Pho-området

Fanny dricker öl på Khao San Road. Typerna till vänster försöker sälja till oss diverse saker

En kvällsnack på Khao San Road

En av solnedgångarna på Koh Jum

En hemmagjord kylare

Heips taas! Kuten ehkä kuvista näkyy, olemme lomailleet Thaimaassa kaksi viikkoa. Lensimme siis Kolkatasta Bangkokiin. Sitä seuraavana päivänä Nina, eli Ninu, eli Nannen äiti lensi Suomesta meitä tapaamaan. Hän toi mukanaan kuusi mega-pussia karkkia, vastalahjaksi annoimme hänelle huivin ja vähän teetä Darjeelingistä. Hyvä vaihtokauppa.

Bangkokissa nukuimme erittäin hyvässä hostellissa nimeltään De Talak hostel. Saimme sieltä päivittäin ilmaista kookosjäätelöa ja paikka oli muutenkin kaikin puolin viihtyisä.
De Talak hostellin lisäksi suosittelemme Bangkokissa myös roof-top bariin menemistä. Yöllinen kaupunki oli pilvenpiirtäjän katolta erittäin kauniin näköinen. Drinkit olivat Suomen hintatasoa, mutta baari oli ehkä hiieman tasokkaampi kuin normibaari Helsingin keskustassa. Näissä paikoissa on myös pukukoodi (Nannella oli kylläkin baarissa vaellussandaalit, mutta ehkä kohteliaat thait eivät kehdanneet kieltää maksavilta asiakkailta pääsyn baariin).
Nanne ja Ninu menivät myös Wot Pho-temppeliin, joka oli hieno. Nannen ja Fannyn suosikkipaikka taisi kuitenkin olla "legendaarinen" Khao San Road. Se on Bangkokissa tunnettu backpacker-alue. Ninun opaskirjan mukaan sinne järjestetään jopa turisteille erillisiä ekskursioita... Khao San Road on täynnä nuoria reppureissaajia, baareja ja krääsäkojuja. Menimme sinne lähinnä katsomaan muita turisteja. Ruskettuneet ja treenatut nuoret ryystivät kaljaa kadulla ja huutelivat. Ero Intiassa reissaaviin backpackereihin oli silmiinpistävä.

Loppujen lopuksi vietimme Bangkokissa kolme päivää (Ninu kaksi). Tämän jälkeen matkustimme porvarillisesti VIP-yöbussilla Krabiin. VIP-bussi on tavallista bussia tilavampi ja mukavampi. VIP-bussilaiset saavat myös ilmaisen aterian matkan ensimmäisellä pysähdyksellä. Valitettavasti ymmärsimme tämän liian myöhään, kuulutukset bussiterminaalissa tehtiin ainoastaan thaiksi.
Kun aamulla saavuimme Krabin bussiasemalle, niin innokas thai-nainen tuli meitä vastaan ja kysyi minne olemme menossa (kerroimme, että saarelle nimeltä Koh Jum). Tämä "tourist information" henkilö yritti heti saada meidän ostamaan häneltä tour packagen Koh Jumille. Emme kuitenkaan halunneet mitään valmismatkaa ja varoituksista huolimatta ("expensive, not easy") menimme paikallis"bussilla" Krabin keskustaan. Krabin keskustassa kerroimme bussia ajavalle, englantia taitamattomalle thaimiehelle, että halusimme kyydin satamaan. Kesken matkan, pienessä kylässä, tämä mies yhtäkkiä pysäytti auton ja sanoi "taxi, taxi". Luulimme hänen huijanneen meitä. Tästä harmistuneena Fanny suuntasi kännykkäkauppaan ja osti paikallisen SIM-kortin, jossa oli 3G. Ihana internet! Google Kääntäjän avulla pystyimme vihdoin kommunikoimaan miehen kanssa. Nyt ymmärsimme, että hänellä oli ainoastaan pieni tauko, ja että hän oli koko ajan viemässä meitä satamaan... Hups.

Satamasta matkustimme long tail boatilla Koh Jumille. Saarella ei juuri ollut muita turisteja, ja saari oli muutenkin jotenkin mukavan maalaismainen ja ei-turistirysämäinen. Paikallinen mies vei meidät resort-tourille ympäri saarta. Löysimme todella hienon resortin (nimi oli muistaakseni Golden Pearl). Meillä oli jopa oma ranta! 
Koh Jumilla laiskottelimme kolme päivää. Yhtenä päivänä vuokrasimme skootterin ja kiersimme saarta (Ninu oli tällä välin snorklausretkellä Koh Phi Phin saaristossa). Koh Jum ei ollut mitenkään erikoinen, mutta rentoutumiseen oikein sopiva. Tämä oli todellista lomailua, varsinkin Intian jälkeen...

Kolmen päivän jälkeen vuokrasimme veneen ja jatkoimme Thaimaan matkailuamme. Suuntana oli tällä kertaa Koh Phi Phi.