Singalila Ridge Trek, myös "Pilvi eli sinne ja takaisin" (part 1)

En av orsakerna till att vi kommit hit till nordöstra Indien var naturligtvis BERG. För att få maximal bergsupplevelse hade vi bestämt oss för att fara på en trek, alltså på en hajk. Vi for via en resebyrå eftersom man måste ha guide för att få hajkka längs med Singalila Ridge, ett bergsområde mellan Indien och Nepal. Man kan beskriva hajkken med tre ord: moln, té och lustighet. Här dock en lite längre beskrivning:

Dag 1, Manebhanjang (2134 m) till Tumling (2970 m).

Det var på alla sätt en händelserik dag. Efter morgonmålet (tesaldo 1) blev vi upp-plockade från vårt hotell Tranquility av vår guide och bossen av resebyrån Trek-Mate (plus chaufför). Bossen önskade oss lycka till och steg av bilen efter ca 3 minuter. Vår guide Pemba visade sig vara en mycket speciell person. Han gick konstigt och pratade konstigt (inte så bra engelska).

Glad Frodo Reppuli i natur 

Vi körde först till Manebhanjang där trekken började. Vi drack en té (tésaldo 2) innan vi gick in i nationalparken, som alltså krävde att man hade en permit. Vi måste också visa våra pass. Största delen av vägen den här dagen var med väg/brevid en väg. Redan efter tre kilometer meddelade Pemba att det var dags för lunch. Naturligtvis med en tillhörande té (tésaldo 3). Vägen fortsatte i fina landskap. Pemba gick efter Fanny och Nanne. Vi klättrade högt i ett moln och luften blev kylig. Vi hade gått 30-40 min från föregående paus då Pemba igen meddelade att det var dags för té (tésaldo 5 till Fanny, då Nanne inte ville dricka sin kopp). Pausstället var inne i ett moln och vi blev schyfflade in i téställets sovrum, där ägarna tydligen bodde.

Söt Fanny med söta blommor. I Nepal

Efter pausen klättrade vi uppåt och kom till den nepalesiska gränsen där alla turister måste visa sitt pass (inte indierna). Den lilla byn var inne i ett moln och en uttråkad soldat skrev upp våra passnummer i en liten koppi. Det var kallt! Efter passkontrollen gick vi kanske i en timme och anlände till Tumling, som alltså låg i Nepal. Vissa av guiderna hade redan åkt hit med alla väskor i en jeep. Vi fick ett kallt rum och Pemba hämtade ett ämbare med ljummet vatten till oss. Vi var svettiga så vi tvättade oss. Fanny klarade "duschen", också med hårtvätt, med fyra skopor vatten. Efter detta gick vi till vardagsrummet och värmde oss vid en brasa. Indierna hade kanske inte helt samma tändteknik som vi. De tråttade en massa ved in i takkan och längst bak brann en liten eld - inte så värmande.... Som tur hämtade Pemba två koppar té till oss (tesaldo 6 för Fanny, 4 till Nanne).

Ängslig på dagens tredje tepaus i ett sovrum

Medan Fanny gick ut i ödebyn för att hitta lite bulk till oss (två kexapaket, en vakumpackad chokocroissant, en liten minipåse chips) hade Pemba satt sig brevid Nanne för att värma sig vid elden. Han luktade alkohol och verkade kanske lite full... Hans vän, en annan guide, meddelade till oss: "You are lucky to have such a good guide. But today he is drunk and it is my fault" (stolt). Han var också lite berusad. Denna guide som hade en N.Y.-lippis och som hette Buddha var guide för fyra slovakier, En av slovakierna, en kille, hade spytt hela dagen och de misstänkte high altitude sickness. Trots att killen redan mådde bättre, ansåg Lippis-Buddha att slovakierna skulle nästa dag gå tillbaka ner (dit vi ätit lunch)  och meditera i ett kloster... Slovakierna ville fortsätta sin trek men Lippis-Buddha ansåg att "det kommer att regna hela dagen så det är onödigt". Vilken guide! Det största problemet var ju pojken som mått illa. Nu mådde han som tur bättre.

Ett väldigt kallt rum första natten i Tumling

Fanny for in till köket för att fråga om man kunde dricka vattnet i en behållare där det stod "drinking water"  (man vet aldrig med indier). Nähe, det skulle man tydligen inte, "Not for drinking, only warm water" (????). HUPS. Tyvärr hade Nanne och Fanny redan hunnit dricka av vattnet... Vi var spända på vad våra magar skulle tycka. Medan guiderna satt i köket och kokade "Millet Wine" serverade Pemba ännu en kopp té var till oss. (Dagens tésaldo för Fanny: 7, 5 till Nanne). Som resultat av detta började Nanne frysa okontrollerbart och fick muskelkramper. För mycket koffein! Té-överdos! Det var lite lustigt (tyckte Fanny) och hemskt (tyckte Nanne). En med koffein-överdos som gjorde ätandet nästan omöjligt, en med kanske höjd-sjuka, ett kök fullt med supande/alkoholdrickande guider, ett kallt rum och tre lustiga äldre aussin... Det var en händelserik (och téfylld) dag.
P.S. En guide spydde utanför vårt fönster.
P.P.S. Det var Buddha.

Maisema

Dag 2 Tumling (2970m) till Sandakphu (3636m)

Rhododendronbuskar i nationalparken

Vi vaknade av att det knackade på vår dörr: "Good-morning-tea!" önskade Pemba glatt med två koppar te i handen. Efter morgontéet i sängen åt vi morgonmål: gröt gjord av jackmjölk med banan och puri (ett sorts "friterat" bröd) med grönsakscurry. Det var ett gott morgonmål som hade kockats av ställets ägare, en bestämd och auktoritär mama som också undervisade i engelska i en byskola. Kort efter morgnmålet hojtade Pemba "Ok guys! Lets go!" och så började dagens vandring. Landskapet var kargt, och här och där kunde man se röda rhododendronbuskar. Det var vackert. Tyvärr var vädret lite mulet, så vi såg inga snöbeklädda berg.

Sur manhater poserar

Efter ungefär 1,5h av lungt gående neråt kom vi till en checkpost och måste igen visa våra pass. Pemba ville att vi skulle hålla paus, men vi var ännu mätta av morgonmålet. Vi gick ändå med på att dricka var sin pillimehu som Pemba så snällt köpte till oss i en "kiosk". Själv satt han sig ner och drack en kopp te.

Mulet

Efter pausen började vi klättra uppåt. Vi tog short cuts och det var svettigt. Pemba följde troget efter med sin lilla pussukka i handen (nästa dag fick vi veta vad den innehöll). När vi kom upp på kullen (efter ungefär 60min av brant uppförsbacke), ansåg Pemba att det igen var dags för en paus. Han ville också att vi skulle dricka te och äta kex. Från pausstället fortsatte vägen ganska jämnt utan desto värre backar. Det var tyvärr ganska mulet. När vi nådde byn Kalipokhari i 3100 meter, meddelade Pemba att det var dags för lunchpaus. För att eliminera alla chanser av att vi skulle vara hungriga, beställde Pemba två måltider till oss: momo (dumpligs) och thukhpa (nudelsoppa).

Kalipokhari, som betyder  typ "svart pöl"

BOLL!!

Efter lunchen rullade vi vidare. De sista 4 km var ren brant uppförsbacke inne i ett moln. På toppen låg byn Sandakphu (3600m), också inne i ett kallt moln. Vi alla turister satt inne i samma rum för att hålla värmen, och några kanadensare bjöd på lokal rom. Fanny drack tre koppar te för att värma fingrarna. Efter rommen fick vi middag, varefter en annan grupps guide meddelade oss att vi nu måste gå bort från  det varma rummet för att ge plats till nästa grupp. Det fanns inget bättre att göra än att gå och sova (ute såg man inget annat än ett grått moln). Före vi gick i säng hämtade Pemba var sin varmvattenflaska till oss och hälsade "Sleep well children!"

Följetongen fortsätter i nästa avsnitt....