Vi skriver det här inlägget från Kolkata, the city of joy. Alla hotell som vi kollat från en guidebok är fulla, så vi hamnade gå tillbaka till ruttna Hotel Bimal. Det är inte ett bra hotell fast det kostar 10 euro per natt, vilket är dyrt i Indien. Vi måste gräla med ägarna om att få rena lakan. När vi sa att de var smutsiga sa de bara "not dirty, clean", fast lakanen hade blodfläckar och luktade gubbsvett. Till sist gick Fanny ut med en dyna i handen och visade till en annan arbetare hur smutsig den var. Då fick vi äntligen rena lakan. Vi orkar inte vänta att få flyga iväg härifrån till Bangkok imorgon.
Dag 3 Sandakphu (3636m) till Phalut (3600m)
Vi sov natten i byn Sandakphu som ligger i 3600 meters höjd. På dagen kände vi inte av höjden, men på natten kändes det som att vi inte fick luft. Det var lite obehagligt, och därför var det skönt när klockan blev 5 på morgonen och folk började vakna för att göra sig redo för den möjliga bergsutsikten. Med god tur skulle man kunna se flera över 7000 meter höga berg plus mt. Everest och Kanchenjunga, världens tredje högsta berg. Vissa indier hade åkt upp med jeep (fusk). De stod ute och väntade med halsdukarna virade runt huvudena som hattar. Det blåste kyligt då stora moln for genom byn. Alla stod ängsligt och tittade åt det hållet som bergena var. Man såg bara moln och moln och moln. I ett skede kunde vi ändå skymta konturerna av ett berg (!!!). Sedan var det borta... Besvikna och frusna gick vi tillbaka in för att dricka te. Plötsligt kom en guide in i terummet och sa att bergen äntligen hade kommit fram! Hurraa! Alla stod ute och betraktade utsikten. Det såg ut att bergen svävade i luften. Kameran klarade tyvärr inte av att fota utsikten på ett bra sätt. Ni får åka till Sandakhphu, be till alla gudar och hoppas på att vädret är fint för att se utsikten själva.
Efter vandringens höjdpunkt, alltså bergen, fortsatte vi vägen. Pemba såg till att vi åt tillräckligt med morgonmål. Vi promenerade i fina landskap. Man såg ner i dalar och det var vackert. Bergena syntes ännu i en kort stund, sedan försvann de bakom moln. För att få lite spänning, akrobatiserade vi oss upp på en stor och hög sten varifrån det var ett brant stup djupt ner i en dal. Nanne klättrade strumpfota för att inte halka. Det var lite skrämmande.
Efter stenbumlingen promenerade vi en stund och kom fram till en passkontroll för turister. Varför alla dessa kontroller? Hittills hade vi visat passet sju gånger på 2,5 dagar, och det enda de gör är att de skriver passnummer och namn i en bok. Vad gör de med alla sina häften med namn?? Indier....
Kort efter passkontrollen ville Pemba att vi skulle hålla paus och äta mellanmål. Nu fick vi äntligen se vad han hade burit i sin lilla påse hela vägen från där vi startade: söta boxar med var sin eineskaka, chokladpatukka, kexpaket och pillimehu! Det var ganska gulligt att han burít på detta mellanmål i en så lång väg. En annan grupp som bokat sin tour via samma agency som vi stannade också på samma ställe och höll paus. Deras guide hällde sås från en öppen makrillburk på Fanny. Som tur var Fanny redan färdigt väldigt smutsig, så man kunde nästan inte urskilja de nya tomatsåsiga fläckarna från det tidigare smutset.
Efter pausen fortsatte vandringen i ca 30 minuter uppåt till en liten kulle. Det var svettigt, men inte speciellt tungt för två bergsgettar som Fanny och Nanne. Uppe på kullen meddelade Pemba att det igen var dags för mat- och tepaus. Nu skulle vi få nudelsoppa. Vi var ännu mätta från föregående paus, men eftersom Pemba så glatt erbjöd soppa till oss bestämde vi oss för att äta ändå. Man går i alla fall inte hngrig på en indisk tour!
Efter lunchpaus nummer 2 gick vägen ganska platt. Det började (såklart) bli mulet då vi började kliva uppåt mot "byn" Phalut. Det var så kallt att vi fick klä oss i toppatakki och ta några klunkar av vår hemliga värmeplunta innehållande brandy från Sikkim. Det blev också en liten situation då Pemba visade oss vårt rum i en väldigt rupuinen "government guest house". Rummet var stort som ett klassrum, andedräkten ångade i kylan och sängarna såg möggliga ut. Den andra gruppen som vi gått med fick gå till ett bättre ställe, trots att de bokat sin tour senare än vi. Vi var missnöjda och frusna, och meddelade till Pemba att vi helst ville byta ställe (vår tour var ändå ganska dyr på indisk skala, så vi tänkte att det är ok att kräva bättre). Det gick inte länge förrän Pemba och den andra guiden hade fixat ett rum till oss i den bättre guest housen. Det vi inte visste var att en grupp indiska män hade blivit utslängda därifrån så att vi skulle få plats. Vi hade inte riktigt kunnat prata med Pemba på grund av en väldigt hög språkmur. Vi tyckte väldigt synd om dessa tre indier som blev utslängda pga oss. Hur som haver blev vi ändå på det bättre rummet som var rena lyxen jämfört med det kalla och smutsiga klassrummet. Vi hade till och med plastblommor i en vas.
Dag 4
Nästa dag var det fortfarande mulet ute, vilket var väldigt synd, för att man från Phalut på en klar dag kan se en panoramaview av berg, bl.a. Everest och andra höga berg. Vi såg naturligtvis bara moln och frös som små gatuhundar. Vi lindade oss in i fyra täcken och toppatakki för att värma oss. Pemba hade även idag väckt oss med morgonte i sängen. Det är lyxigt på en indisk tour!
Efter morgonmålet försökte vi vänta att regnet skulle sluta, men till sist kom Pemba och meddelade att det var dags att bärja dagens promenad. Vi gick neråt längs med en liten stig. Det regnade och var mulet. Man såg bara stigen och träden kring stigen. När vi kom till en passkontroll ville soldaten inte skriva våra passnummer och namn in i sin onödiga bok, för att han inte ville komma ut i det kalla regnet (SÅ viktigt är det med alla kontroller).
När vi gått i kanske en timme slutade det regna. Stigen gick genom en väldigt gammal skog. Det växte mossa på alla träden och till och med på de minsta kvistarna. Det var dimma bland träden, och det såg lite ut som Sagan om ringen. Vi fortsatte att gå neråt i ungefär tre timmar, och det började ta ganska ont i Fannys skröpliga mummuknän. Till sist kom vi ner till en dal med en söt liten by. Pemba förde oss till en home stay och sa att det var lunchdags. Han ville att vi skulle sätta oss vid ett bord och så hämtade han en coca cola till oss. Om en stund kom Pemba, aka Pembis, tillbaka med en tallrik bröd, en bhutanesisk syltburk och en tallrik kex. "You look very hungry. First you eat this bread and after maybe 30 minutes you get momo". Vi skulle alltså få en två rätters lunch. Kanske Pembis tyckte att nedförsbacken hade varit så tung. Efter att vi ätit upp bördet var vi ganska mätta, men om en stund var momona färdiga. Och det var inte den sedvanliga 8 momo/ person. Vi fick en hel kastrull full! Vi tvingade oss att äta men kunde inte äta allt. Inte undra på att vi hade blivit lite skinnyfat efter vår vandring. Vi åt ju minst tre gånger så mycket som på en vanlig dag.
Efter maten satte vi oss för att läsa på vårt rum. Pemba undrade om vi ville ha te. Plötsligt hörde vi skrik utifrånb och såg några tonoringar ute på gården. De skrek till varandra och till andra tonoringar som ännu vandrade neråt mot dalen. Vad gjorde dessa skrikande tonåringar här i en lugn by och på vår gård? Inte skulle de väl bo med oss? Det gick snabbt upp för oss att tonoringarna skulle sova i samma home stay som vi, på andra sidan vår vägg. Vilken bra tur vi hade igen!
Vi gick till byns andra guest house där de andra turisterna bodde (tre kanadensare, tre britter och Herbie, en tysk man) Vi drack öl med dem tills det var dags för middag. Middagen var enorm. Vi fick en kastrull dal, en kastrull grönsakscurry, en kastrull stekta potatisar, en tallrik sallad och var sin stora tallrik ris. Hade Pembis igen varit i farten? maten var god, men vi var ännu mätta från lunchen. Pembis frågade ängsligt om maten smakade och avvakte oss med ena ögat. Vi måste äta. Samtidigt kom två ivriga tonoringar från skolgruppen och ville prata med oss. De tog ett foto där vi satt med mat i munnen och åt. De skulle visa bilden senare i skolan då de skulle göra en rapport av sin utfärd. Nu får en hel skola se Nanne och Fanny med röda ansikten och mat i munnen.
Efter middagen rullade vi väldigt mätta upp till de andra turisterna. De hade tänt en lägereld och myste kring den. Himlen var äntligen stjärnklar. Några sikkimesiska pojkar från skolgruppen kom och satte sig kring elden med oss, och en av kanadenserna, han som tyckte om att vara centre of attention, bad en av pojkarna om att lära en nepalesisk sång till oss (de flesta i den här trakten pratar nepalesiska). Det blev en god stämning när vi försökte lära oss sången. Flera mönniskor kom och satte sig kring elden, bl.a. tre män från Darjeeling. De bjöd oss på rhododendronvin, en lokal specialitet. Det smakade blaskigt blomvatten med en hint av alkohol. Vi började sjunga sånger från varje land som var representerat kring elden. Finland representerades av Helan går.
Dag 5
Dagens promenad var inte särskilt händelserik - förutom att vi skiljdes från de andra. De skulle avsluta sin tour medan vi hade en extra dag. Vädret var äntligen vackert och man såg de fina utsikterna: berg så långt ögat kunde nå (och så långt so den eftermiddagsdisiga luften tillät). Typiskt att det nu hade klarnat då vi hade kommit ner från Sandakphu och Phalut, tourens top-1 utsiktsställen.
Vi fick ändå promenera i vackra gröna landskap på kullar och genom söta byar. Vi åt lunch på ett ställe där de hade en stor trädgård och en vädigt söt hundvalp. Pembis förstod inte riktigt varför vi var så ivriga om att gosa med bollen.
Efter lunchen var det inte mera lång väg kvar till dagens boplats. Det kändes öndå långt för att hela vägen var brant uppförsbacke och momona tyngde i magen. Vår guest house var ett väldigt sött ställe med en liten trädgård och utskt ner i en dal. Det kändes som att vara i en mökki på landet (minus dalen). Från gården kunde man se att det låg en stor stenbumling nästan på toppen av berget. Fanny bestämde sig för en liten extra motionsrunda och klättrade upp till stenen. Nanne blev nere för att läsa.
Då vi senare satt och åt middag, kom Pembis plötsligt fram och frågade om vi ville ha öl. Det ville vi ju naturligtvis. De hade ändå inte öl på guest housen, så Pembis försvann ut i mörkret. Han var borta i en timme, och vi började redan bli oroliga och tänkte att han ahde gått långa vägar bara för lite öl. Plötsligt dök Pembis upp med en gammal ölflaska som var halvfylld med det blaskiga rhododendronvinet. Vi drack var sitt glas tillsammans med Pembis. Det var åter igen lite svårt att kommunicera pga kielimuuri, men nu vet vi i alla fall att rhododendronvinet tillverkas av de vita blommorna, inte de röda.
Dag 6
Det hände inget speciellt denna dag, förutom att vår tour slutade och Pembis gav fyra burkar Pepsi till oss på en paus till oss (inte te den här gången). Dagens höjdpunkt var att komma tillbaka till Darjeeling och få en varm dusch!
Dag 3 Sandakphu (3636m) till Phalut (3600m)
Vi sov natten i byn Sandakphu som ligger i 3600 meters höjd. På dagen kände vi inte av höjden, men på natten kändes det som att vi inte fick luft. Det var lite obehagligt, och därför var det skönt när klockan blev 5 på morgonen och folk började vakna för att göra sig redo för den möjliga bergsutsikten. Med god tur skulle man kunna se flera över 7000 meter höga berg plus mt. Everest och Kanchenjunga, världens tredje högsta berg. Vissa indier hade åkt upp med jeep (fusk). De stod ute och väntade med halsdukarna virade runt huvudena som hattar. Det blåste kyligt då stora moln for genom byn. Alla stod ängsligt och tittade åt det hållet som bergena var. Man såg bara moln och moln och moln. I ett skede kunde vi ändå skymta konturerna av ett berg (!!!). Sedan var det borta... Besvikna och frusna gick vi tillbaka in för att dricka te. Plötsligt kom en guide in i terummet och sa att bergen äntligen hade kommit fram! Hurraa! Alla stod ute och betraktade utsikten. Det såg ut att bergen svävade i luften. Kameran klarade tyvärr inte av att fota utsikten på ett bra sätt. Ni får åka till Sandakhphu, be till alla gudar och hoppas på att vädret är fint för att se utsikten själva.
Efter vandringens höjdpunkt, alltså bergen, fortsatte vi vägen. Pemba såg till att vi åt tillräckligt med morgonmål. Vi promenerade i fina landskap. Man såg ner i dalar och det var vackert. Bergena syntes ännu i en kort stund, sedan försvann de bakom moln. För att få lite spänning, akrobatiserade vi oss upp på en stor och hög sten varifrån det var ett brant stup djupt ner i en dal. Nanne klättrade strumpfota för att inte halka. Det var lite skrämmande.
Efter stenbumlingen promenerade vi en stund och kom fram till en passkontroll för turister. Varför alla dessa kontroller? Hittills hade vi visat passet sju gånger på 2,5 dagar, och det enda de gör är att de skriver passnummer och namn i en bok. Vad gör de med alla sina häften med namn?? Indier....
Kort efter passkontrollen ville Pemba att vi skulle hålla paus och äta mellanmål. Nu fick vi äntligen se vad han hade burit i sin lilla påse hela vägen från där vi startade: söta boxar med var sin eineskaka, chokladpatukka, kexpaket och pillimehu! Det var ganska gulligt att han burít på detta mellanmål i en så lång väg. En annan grupp som bokat sin tour via samma agency som vi stannade också på samma ställe och höll paus. Deras guide hällde sås från en öppen makrillburk på Fanny. Som tur var Fanny redan färdigt väldigt smutsig, så man kunde nästan inte urskilja de nya tomatsåsiga fläckarna från det tidigare smutset.
Efter pausen fortsatte vandringen i ca 30 minuter uppåt till en liten kulle. Det var svettigt, men inte speciellt tungt för två bergsgettar som Fanny och Nanne. Uppe på kullen meddelade Pemba att det igen var dags för mat- och tepaus. Nu skulle vi få nudelsoppa. Vi var ännu mätta från föregående paus, men eftersom Pemba så glatt erbjöd soppa till oss bestämde vi oss för att äta ändå. Man går i alla fall inte hngrig på en indisk tour!
Efter lunchpaus nummer 2 gick vägen ganska platt. Det började (såklart) bli mulet då vi började kliva uppåt mot "byn" Phalut. Det var så kallt att vi fick klä oss i toppatakki och ta några klunkar av vår hemliga värmeplunta innehållande brandy från Sikkim. Det blev också en liten situation då Pemba visade oss vårt rum i en väldigt rupuinen "government guest house". Rummet var stort som ett klassrum, andedräkten ångade i kylan och sängarna såg möggliga ut. Den andra gruppen som vi gått med fick gå till ett bättre ställe, trots att de bokat sin tour senare än vi. Vi var missnöjda och frusna, och meddelade till Pemba att vi helst ville byta ställe (vår tour var ändå ganska dyr på indisk skala, så vi tänkte att det är ok att kräva bättre). Det gick inte länge förrän Pemba och den andra guiden hade fixat ett rum till oss i den bättre guest housen. Det vi inte visste var att en grupp indiska män hade blivit utslängda därifrån så att vi skulle få plats. Vi hade inte riktigt kunnat prata med Pemba på grund av en väldigt hög språkmur. Vi tyckte väldigt synd om dessa tre indier som blev utslängda pga oss. Hur som haver blev vi ändå på det bättre rummet som var rena lyxen jämfört med det kalla och smutsiga klassrummet. Vi hade till och med plastblommor i en vas.
 |
| Dagens gåta: ser ni bergen? |
 |
| Happy hikers |
 |
| Nanne på den skrämmande stenen |
 |
| Saker som man borde göra i Singalila national park |
Dag 4
Nästa dag var det fortfarande mulet ute, vilket var väldigt synd, för att man från Phalut på en klar dag kan se en panoramaview av berg, bl.a. Everest och andra höga berg. Vi såg naturligtvis bara moln och frös som små gatuhundar. Vi lindade oss in i fyra täcken och toppatakki för att värma oss. Pemba hade även idag väckt oss med morgonte i sängen. Det är lyxigt på en indisk tour!
Efter morgonmålet försökte vi vänta att regnet skulle sluta, men till sist kom Pemba och meddelade att det var dags att bärja dagens promenad. Vi gick neråt längs med en liten stig. Det regnade och var mulet. Man såg bara stigen och träden kring stigen. När vi kom till en passkontroll ville soldaten inte skriva våra passnummer och namn in i sin onödiga bok, för att han inte ville komma ut i det kalla regnet (SÅ viktigt är det med alla kontroller).
När vi gått i kanske en timme slutade det regna. Stigen gick genom en väldigt gammal skog. Det växte mossa på alla träden och till och med på de minsta kvistarna. Det var dimma bland träden, och det såg lite ut som Sagan om ringen. Vi fortsatte att gå neråt i ungefär tre timmar, och det började ta ganska ont i Fannys skröpliga mummuknän. Till sist kom vi ner till en dal med en söt liten by. Pemba förde oss till en home stay och sa att det var lunchdags. Han ville att vi skulle sätta oss vid ett bord och så hämtade han en coca cola till oss. Om en stund kom Pemba, aka Pembis, tillbaka med en tallrik bröd, en bhutanesisk syltburk och en tallrik kex. "You look very hungry. First you eat this bread and after maybe 30 minutes you get momo". Vi skulle alltså få en två rätters lunch. Kanske Pembis tyckte att nedförsbacken hade varit så tung. Efter att vi ätit upp bördet var vi ganska mätta, men om en stund var momona färdiga. Och det var inte den sedvanliga 8 momo/ person. Vi fick en hel kastrull full! Vi tvingade oss att äta men kunde inte äta allt. Inte undra på att vi hade blivit lite skinnyfat efter vår vandring. Vi åt ju minst tre gånger så mycket som på en vanlig dag.
Efter maten satte vi oss för att läsa på vårt rum. Pemba undrade om vi ville ha te. Plötsligt hörde vi skrik utifrånb och såg några tonoringar ute på gården. De skrek till varandra och till andra tonoringar som ännu vandrade neråt mot dalen. Vad gjorde dessa skrikande tonåringar här i en lugn by och på vår gård? Inte skulle de väl bo med oss? Det gick snabbt upp för oss att tonoringarna skulle sova i samma home stay som vi, på andra sidan vår vägg. Vilken bra tur vi hade igen!
Vi gick till byns andra guest house där de andra turisterna bodde (tre kanadensare, tre britter och Herbie, en tysk man) Vi drack öl med dem tills det var dags för middag. Middagen var enorm. Vi fick en kastrull dal, en kastrull grönsakscurry, en kastrull stekta potatisar, en tallrik sallad och var sin stora tallrik ris. Hade Pembis igen varit i farten? maten var god, men vi var ännu mätta från lunchen. Pembis frågade ängsligt om maten smakade och avvakte oss med ena ögat. Vi måste äta. Samtidigt kom två ivriga tonoringar från skolgruppen och ville prata med oss. De tog ett foto där vi satt med mat i munnen och åt. De skulle visa bilden senare i skolan då de skulle göra en rapport av sin utfärd. Nu får en hel skola se Nanne och Fanny med röda ansikten och mat i munnen.
Efter middagen rullade vi väldigt mätta upp till de andra turisterna. De hade tänt en lägereld och myste kring den. Himlen var äntligen stjärnklar. Några sikkimesiska pojkar från skolgruppen kom och satte sig kring elden med oss, och en av kanadenserna, han som tyckte om att vara centre of attention, bad en av pojkarna om att lära en nepalesisk sång till oss (de flesta i den här trakten pratar nepalesiska). Det blev en god stämning när vi försökte lära oss sången. Flera mönniskor kom och satte sig kring elden, bl.a. tre män från Darjeeling. De bjöd oss på rhododendronvin, en lokal specialitet. Det smakade blaskigt blomvatten med en hint av alkohol. Vi började sjunga sånger från varje land som var representerat kring elden. Finland representerades av Helan går.
 |
| Dimmig skog påväg ner från Phalut |
 |
| Byn |
 |
| Första halvan av lunchen |
Dag 5
Dagens promenad var inte särskilt händelserik - förutom att vi skiljdes från de andra. De skulle avsluta sin tour medan vi hade en extra dag. Vädret var äntligen vackert och man såg de fina utsikterna: berg så långt ögat kunde nå (och så långt so den eftermiddagsdisiga luften tillät). Typiskt att det nu hade klarnat då vi hade kommit ner från Sandakphu och Phalut, tourens top-1 utsiktsställen.
 |
| Glad i solen (inte toppatakki) |
 |
| Selfie på ett berg |
 |
| Den väldigt söta hundvalpen |
Då vi senare satt och åt middag, kom Pembis plötsligt fram och frågade om vi ville ha öl. Det ville vi ju naturligtvis. De hade ändå inte öl på guest housen, så Pembis försvann ut i mörkret. Han var borta i en timme, och vi började redan bli oroliga och tänkte att han ahde gått långa vägar bara för lite öl. Plötsligt dök Pembis upp med en gammal ölflaska som var halvfylld med det blaskiga rhododendronvinet. Vi drack var sitt glas tillsammans med Pembis. Det var åter igen lite svårt att kommunicera pga kielimuuri, men nu vet vi i alla fall att rhododendronvinet tillverkas av de vita blommorna, inte de röda.
Dag 6
Det hände inget speciellt denna dag, förutom att vår tour slutade och Pembis gav fyra burkar Pepsi till oss på en paus till oss (inte te den här gången). Dagens höjdpunkt var att komma tillbaka till Darjeeling och få en varm dusch!
No comments:
Post a Comment