Vi yrar runt i Sulawesi, aka. minibuss är bäst

4h båt från Wakai till Ampana med indonesisk teknomusik på full volym

Vi tillbringade allt som allt en hel vecka på Kadidiri. Tillsist måste vi fara, för Corinne sku efter fem dagar vara i Makassar och börja sin hemfärd mot Finland (nyyh). Vi var lite oense om vart vi sku fara. Först bestämde vi oss för att åka till byn Tentena i centrala Sulawesi. Vi ville naturligvis inte åka rahvaan joukossa så vi delade en minibuss/bil från Ampana med ett trevligt holländskt par. Fanny satt längst fram i bilbussen och lyssnade på engelskspråkig karaoke tillsammans med vår långhåriga indonesiska chaufför.

Grillade (?) fladdermöss i Tentena

Tentena var en trevlig liten by som låg precis vid en stor sjö. Byn är kanske mest känd för ett stort vattenfall. Dagen efter att vi anlänt hyrde vi två skotrar från en travel agency. På något konstigt sätt fick vi en guide med på köpet, som körde ena skotern. Guiden hette Nine och visade sig vara bra på engelska och helt trevlig, så de gjorde inget att vi i misstag hamnade på en tour. 

Baywatch goes vattenfall i Tentena. Ett spontant dopp.

Vattenfallet var väldigt fint. Nanne och Fanny bestämde sig också för att ta ett dopp i det kalla vattnet (kändes iskallt efter Kadidiris pissljumma turkosa vatten....). Men det var iallafall uppfriskande! På vägen tillbaka till resebyrån stannade vi i en "balinese village" och någonslags grotta med människoben. Det förblev oklart hur gamla de var och vems ben det var.

Detalj från den balinesiska byn

Efter att vi varit i Tentena ett par nätter var det meningen att vi sku åka ner till Makassar via Toraja, samma väg som vi kommit. Men när vi hade tagit färjan från Wakai (en by i Togean Islands) till Ampana hade vi av en slump träffat på en finsk kvinna som hette Emmi. Emmi äger tillsammans med sin man Andri en resort på Togean Islands som heter Sanctum. Sanctum är den enda resorten på ön Una-Una, som är en vulkanö ganska långt borta. Emmi hade varit väldigt ivrig och glad av att träffa ett gäng finnar. Och eftersom Nanne och Fanny hade ytterligare en vecka på Sulawesi efter att Corinne farit kände vi att vi kanske sen också ville fara tillbaka till Togean Islands... Efter lite diskussion bestämde vi oss för att igen ändra planer. Istället för Toraja sku vi fara till en stad som heter Palu. Corinne sku flyga från Palu till Makassar och Nanne och Fanny sku (igen) åka till Ampana. Sagt och gjort.

Vattenfall

Indiana Jones, den farliga vandringen genom vattenfallet

Vi försökte få en buss från Tentena till Palu, och en stund trodde vi också att vi äntligen skulle få åka "public bus". Lite senare körde en privatbil till vårt hotells gård. Denna personbil var alltså "bussen" vi hade beställt blijetter till. Vi åkte alltså borgerligt privatbil (igen) i åtta timmar till Palu. Fanny och Corinne var irriterade på den nubiga chauffören. Emellanåt stannade han bilen för att visa till sina vänner och bekanta att han transporterade tre turister (omg omg omg omg)

En spooky grotta i Tentena. Fanny hade ben-identifiering

En lärdom till alla andra resare: Gör inte såhär. En karta över vårt resande under en period på sex dagar.

Fannys min i ytterligare ett färdmedel

Från Palu åkte vi till en död by vid namn Dongala. Här hittade vi resans hittills finaste och borgerligaste resort: Prince John Dive Resort. redan då vi gick in på området anade vi att detta skulle vara ett inte så backpacker-vänligt ställe. Och det var det inte heller. En hydda kostade nämligen 70euro för två personer inkl. två måltider (jämfört med att vi normalt brukar betala max. 10euro per rum. Och som information till vissa läsare som kanske inte har rest med liten budget förr, så var vår dagliga budget i Indonesien 25 euro per person. Ja, man kan klara sig väldigt bra med så lite pengar!). Till all lycka råkade det sig att det var två ganska unga och trevliga dyklärare/personal som väldigt gärna ville att vi skulle stanna. Vi fick en extra säng i vår hydda helt gratis, fast det normalt skulle ha kostat 35 euro extra, så vi bestämde oss för att borgerligt sova en natt i lyxens värld. 

Vi kände oss som Kungliga i Prince John Dive Resort. Det var IHANAA (Nanne). Vi fick en stor terass med utsikt över havet, och man kunde ligga i den STORA dubbelsängen och blicka ut över vattnet. Även duschen hade havsutsikt (naturligtvis). Badrummet var design och det renaste vi sett på flera månader. Corinnes extra säng var inte bara en madrass på golvet som det brukar vara, utan personalen kom in och BYGGDE en säng till henne. Vi fick gratis myggspray och en stor vattentonkka. Ja, man kan säga att vi njöt verkligen av detta underbara rum.

Vy från vår terass i Prince John <3

Maten på Prince John var den bästa vi ätit i hela Indonesien med bröd, sallad, färsk juice och jughurt (!!) (maten i Indonesien är inte särskilt spännande, och man äter oftast ris med ris med ris och inga grönsaker syns till).

Det komiska med Prince John var att stället var ett mini-Tyskland. Alla andra gäster var medelålder-plus med ölmage och dyra dykarkameror. De pratade bara tyska och hälsade inte ens på oss. Vi var som luft. De kanske luktade på oss att vi var smutsiga små backpackers som infiltrerat oss i deras borgerliga gemenskap. 

Tillbaka i inte-så-lyxiga Palu

Det var en sorgens stund när vi följande kväll åkte tillbaka till Palu i en bil med två indonesiska män som försökte få oss att betala dyrt för resan. I Palu var vi tillbaka i vår verklighet: ett mögelluktande rum utan fönster och med fläckiga "rena" lakan. Speciellt Fanny rynkade på näsan, hon längtade redan efter fina hyddor på fina öar....

Följande morgon åkte Corinne iväg mot Finland, medan vi hoppade på åter igen en minibuss mot Ampana och Togean islands (för andra gången)