Slow-travel genom Sulawesi, del 1

Den senaste månaden har vi spenderat i Sulawesi i Indonesien. Vi har varit på många ställen utan både internet och vanlig kenttä till telefonen, så bloggen har fått vänta.

Efter en natt i Singapore, som är en väldigt ren och organiserad stad, flög Prof. Erkinheimo och miss Nurmi med Silk air till Makassar i södra Sulawesi. Silk air var ett passande val för prof. Erkinheimos borgerliga smak (prof. Erkinheimo kände sig också trygg i det fina planet, och den sedvanliga flygskräcken hölls på en acceptabel nivå)

Prof. Erkinheimo reser inte rahvaan joukossa

Makassar är som vilken som helst indonesisk stad, alltså ett ställe där man inte vill spendera mer tid än man måste. Vägarna är stökiga, för att undvika att måsta promenera ens en kort väg kör alla skoter (de rika i bil), det finns inget särsklit att göra, det är smutsigt och roskigt, husen är små, låga och färggranna (grön-lila-ljusröd, röd-blå-grön, turkos-grön-gul osv) och alla skriker "Hello! Hello mister!" efter en.
Vi fick ändå vara i Makassar i hela två dagar (kanske de bästa dagarna under hela resan...) i väntan på att Corinne skulle anlända till Indonesien.

I vårt lyxiga hotellrum i Makassar

När Corinne äntligen hade kommit, åt vi en god måltid (en raritet på denna ö) på en fiskrestaurang. Vi övernattade i ett rum utan fönster. Nästa dag hoppade vi på den första och enda lyxiga bussen på Sulawesi, som förde oss i sina mjuka och bakotlutade bänkar till Rantepao, en liten by i ett område som heter Toraja.
I Toraja lever ett folk med speciella traditioner, bl.a är begravningarna storslagna spektakel där man kan offra hundratals djur (bufflar och svin) för att hjälpa den avlidne att komma upp till Himlen. Det kan vara tusentals gäster på en begravning, och turister kan också "bli inbjudna" om de har en lokal guide. Vi deltog inte i en begravningsceremoni, eftersom vissa i sällskapet var känsliga för de ceremoniella slaktningarna. Toraja-folket bygger också speciellt designade hus med tak formade som horn. Ju högre horn, desto större status har familjen. Tidigare brukade folket också begrava döda babyn in i träd, eftersom trädets kraft skulle få babyna att komma upp i Himlen (vi var och titta på en babygrave, men det såg ut som ett helt vanligt träd, snopet)

En till vy-bild

Vi var på en minivandring norr om Rantepao

De speciella Toraja-husen

En babygrave = ett träd med ett hål

Toraja var vackert med gröna kullar, risfält och lite bergigt landskap. Människorna var vänliga och log glatt. Själva Rantepao var en ganska rutten by med en livlig gata och några restauranger där man kunde få öl. Vi bodde i en liten mökki med ett hönshus på andra sidan staketet. Tupparna började gala kl 00 och fortsatte genom hela natten. På dagen var de naturligtvis tysta.

I Toraja gröper man ut gravar i berget

Från Rantepao åkte vi buss till en håla vid namn Poso. Bussresan skulle ta 12h, men pga indonesernas mañana-mañana-mentalitet tog det 16h. För det första startade vi 2h för sent. Vi fick aldrig veta vad förseningen berodde på, men det såg ut som att alla bara hängde och väntade på något. Vi såg aldrig när detta "något" kom, men det tog som sagt två timmar. Kort efter att vi startat, stannade vi två gånger eftersom busspojkarna (en mekaniker och en hang-around) skulle köpa vatten. Sedan skulle de köpa kex. Man kan bara undra varför de inte skötte sitt shoppande medan vi väntade på att "något" skulle anlända i Rantepao. De var väl bara så upptagna med väntandet att de inte hann till kiosken.
Resan fortskred i den skrupliga bussen på guppiga och slingrande bergsvägar medan indonesisk humppa spelade för fullt från bussens stereon. Vi hade pauser med jämna mellanrum. Man hann inte ens blinka innan alla män hade en rööki i munnen (indonesien är ett av världens mest rökande länder).

Glada turister på en kulle i Toraja

Vår buss följdes av en annan buss från samma sällskap. I ett skede hade den andra bussen, som körde bakom oss, gått sönder. Vi passagerare lämnades på ett rastställe medan vår chaufför åkte iväg för att agera mekaniker. Om en stund kom den andra bussens passagerare med en stor polisbil till raststället. Nu skulle vi packa två busslast med folk in i en buss. Det blev väldigt trångt, och resans bekvämlighetsgad sjönk ytterligare. Till sist anlände vi till Poso trötta och irriterade. Det var mitt i natten, men som tur hade bussen stannat rakt framför ett hotell. Vi checkade in och somnade.

Mindre glada turister på väg till Poso, här en av våra många pauser

Nästa dag ville vi åka buss till nästa destination, Ampana. Pojken i respan hade lovat ringa sin vän som körde bussen/minibussen och det var meningen att den skulle plocka upp oss på morgonen. Ingen buss kom. Istället kom en personbil och en man som sa att bussen som vi skulle ta redan hade åkt, men att han kunde föra oss till Ampana med sin bil för ett dyrt pris. Vi blev sura och kände oss lurade. Utan att säga något annat än "no thank you" promenerde vi iväg.

Att hitta en buss till Ampana var inte så lätt. Alla bussar hade faktiskt redan kört. När vi kom till ett stånd som sålde bussbiljetter, körde plötsligt mannen som hade försökt sälja personbilsresan till Ampana till ståndet. Vi hade en liten sanaharkka med mannen, som involverade att en annan man som kunde bättre engelska kallades till ståndet. Till sist kom vi överens om att en minibuss skulle föra oss till Ampana senare på eftermiddagen. Vi vågade inte lämna ståndet före bussen kom. Där satt vi sen, flera timmar vid en dammig väg med en lite butter man och hans vänner. Vilken rolig semester!

Det var som om någon högre kraft skulle ha viljat hålla oss borta från Ampana. Först var det den hemska bussresan från Rantepao till Poso, sedan yrandet med minibussbiljetterna, och till sist, då vi redan satt i minibussen mot Ampana, var det först ett träd som täppte till hela vägen (hur många indoneser behövs det för att flytta ett träd?) och sedan en liten översvämning på vägen där flera bilar fastnade. Till sist kom vi trötta och utmattade fram till Ampana. Nu skulle vi kanske äntligen komma till vår önskade destination: Togean islands.

Ett träd blockerar vägen och indonesierna lyfter en skoter över trädet (istället för att t.ex. lyfta trädet)